Arbetarlitteratur i förändring

Just nu pågår skriverier i media. Vad är arbetarlitteratur och vem är arbetarförfattare? Denna recension får gärna uppfattas som ett inslag i den debatten.Har du/ni någonsin sett en sådan omslagsbild i en skönlitterär bok? Det är författarens far, statare på den kände Axel Pehrsson Bramstorps gård i Skåne, som är ute och motionerar tjuren Harmon Boke. Fadern var en tvåmeters karl så man kan förstå den undran och skräck som byborna kände inför det egendomliga ekipaget. Vägen slingrar sig ut i det ändlösa slättlandet. Statarens arbetsfält.Det var också en tjur som stångade ihjäl författarens morfar Johan med påföljd att hans mor och hennes syskon såldes på fattigauktion på Halmstad gård 1910. De såldes till lägstbjudande till skillnad mot grisarna som såldes till högstbjudande.Och? Vem bryr sig?, Books-on-demand Visby, är en novellsamling, författarens åttonde bok. Flera av novellerna är publicerade tidigare bl a i fackföreningspressen. I en av novellerna sliter mormodern, sedan barnen tagits ifrån henne, på de ändlösa betfälten för att försöka bevisa att hon skulle dugt till mor åt sina barn. "På vänster hand trär hon en yllvante, tovig och hård av torkad lera. Höger hand är bar för att ge grepp och knivskaftet. Lyft, hugg, kast, lyft, hugg, kast. Sakta arbetar hon sig framåt i strängen medan högen i mitten växer." Endast den som med sina egna händer minns slitet på betfälten kan skriva så att berättelsen bär äkthetens prägel. Curt Einar Jinder är född i en statarstuga med jordgolv. Han är troligen den enda svenska, nu levande, skönlitterära författare som har erfarenhet av att med ardennerhästar plöja oändliga fåror och dessutom kan skriva om det. I sin roman "Ängel med svedda vingar" berättar Jinder om hur han hösten -44 plöjde en sträcka motsvarande sträckan Smygehuk-Norrtull.Bland novellerna finns den tragiskt/dråpliga berättelsen om betongarbetaren Ljungberg som en gång börjat från grunden, blandat bruk, bockat och svetsat armeringen, handstampat rören. Yrkesstoltheten fanns i händerna. Sedan kom maskinerna. Ljungbergs arbete reducerades till att springa tjugofem meter med rörkärran till härdrummet och tillbaka. Tvåhundrafemtio rör om dagen blir tolv kilometer. På ett år motsvarar det sträckan Stockholm - Marseille, tvåhundrasjuttiofem mil.Ljungberg hängde upp en stor världskarta på masonitväggen bakom maskinen. Med rödpenna ritade han en tolvkilometers linje varje dag. Linjen går längs nordsjökusten, genom Frankrike till Gibraltar och söderut genom Sahara. Vid elfenbenskusten vinklar linjen mot sydost och slutar i flodområdet, mitt i centrala Afrika.En annan linje börjar i Uppsala, går mot Värmland, söderut mot centraleuropa. Vid Brennerpasset vänder han österut. Han vill se orienten, vandra i Eufrat och Tigris dalgång. Ljungberg skaffar sig litteratur för att lära sig allt om platser han passerar. Han vill känna doften av tropiska regnskogar. Han följer kinesiska muren till Peking. Kommen dit har han gått ettusensexhundra mil. En resa som tog honom tio år. Han drar sig hemåt genom Gobiöknen genom Bajkal. Det går sakta men vid Ulan Bator får han en snabbare maskin, fler rör per dag. Löpsträckan per år ökar med etthundra femtio mil. Han luffar hem på drygt fyra år.I en annan novell blir den yrkeskunniga skomakaren less på moderna plastskor. En dag bestämmer han sig för att lämna allt och ge sig ut i världen. Han stänger sin verkstad, tar sin roddbåt för att börja färden till Söderhavet. Men slussvakten vägrar öppna slussen för en roddbåt. Skomakaren är tvungen att vända. "Som vanligt står det en slussvakt som hindrar den fria tankens flykt", konstaterar skomakaren uppgivet.Det är arbetarlitteratur av hög klass han skriver Curt Einar Jinder. Men han ges numera inte ut på de stora förlagen. Han är inte kommersiellt lönsam, skriver inte lättgods och är inte heller tillräckligt rolig. Ekonomerna på förlagen är väl medvetna om att rännskita sprids bättre än fast avföring.Hur många arbetarförfattare går förlorade för att de inte blir utgivna? Det finns många med skrivardrömmar ex.vis inom sjukvården. De sliter sönder sina ryggar och har förutsättningar att skriva värdefull arbetarlitteratur men de får inte sina texter utgivna eftersom ekonomer på förlagen bestämmer över utgivningen. "Är du lönsam lille vän":Just nu pågår en debatt om vem som är arbetarförfattare och vad är arbetarlitteratur. Jag blir oerhört förvånad när jag ser vilka författare som finns med i uppräkningen. Där finns t o m författare som varken har arbetarbakgrund eller någon egen arbetslivserfarenhet. Där finns exempelvis författare från borgerlig miljö, utan kunskap om ämnet, som skrivit om arbetarkvinnor i en mellansvensk stad. Det klingar falskt men värderas högt av lika okunniga recensenter.Det har funnits en klar definition av benämningen "arbetarförfattare", de som tidigare kallades för proletärförfattare. Nu kallas tydligen alla som arbetar för arbetarförfattare. Det betyder att om den miljonrullande LKAB-chefen Martin Ivert skulle skriva en roman så skulle han kallas arbetarförfattare eftersom han faktiskt arbetar.