Arbetsseger av Davies

The Kinks har inte haft någon riktigt stor hit sen det tidiga 80-talets Don' t forget to dance, men bandledaren Ray Davies har ändå lyckats hålla sig kvar på banan. Han producerar filmer, har skrivit självbiografin X-Ray och turnerar ensam eller med band. Och skriver fortfarande låtar, nya albumet After the fall är i stort sett färdiginspelat.Ray Davies är en driven entertainer och det tar inte många minuter förrän han har hela Cirkus med sig i handklapp och allsång. Själv tycker jag att Davies överdriver det jovialiska, en del av tyngden i Kinksklassikerna går förlorad i allsångstjoandet.Ray Davies är bäst när han är på allvar. När han i I' m not like everybody else fångar tonåringens längtan att bryta sig loss från det gråmelerade förortskollektivet, för att några minuter senare i Dead end street ändå hylla de som blir kvar, de ohippa ingen ser, alla losers som aldrig får nån chans.Ray Davies är svåröverträffad som skildrare av brittisk efterkrigsmentalitet när han kombinerar medkänsla med besk humor.Själv bröt han sig loss, nådde stjärnstatus, men började i samma stund längta tillbaka till tryggheten i förorten. Den drömmen fick han ner på vinyl i albumet Village Green Preservation Society, en skiva som floppade när den kom 1968, men så småningom fick kultstatus. Skivan fick en överdådig presentation när den gavs ut på cd i våras och Ray Davies spelar förstås några av låtarna i mjuka akustiska versioner.Det är en småputtrig konsert, men det lyfter aldrig. Nya låtar blandas med de gamla hitsen, sammanbiten rock a la 20th century man varvas med fylleskrål i el-å-el-å-lååå-la (Lola). Mer än en gång återanvänder Ray Davies skämten han drog när han turnerade med showen Storyteller, då han föreläste om Kinks framgångssaga.Till sist vinner ändå godmodige Ray och hans band en arbetsseger. Publiken ger sig på nåd och onåd inför kavalkaden av hittar från Kinks 60-talskatalog; Tired of waiting, All day and all of the night, You really got me, låt vara i rätt pliktskyldiga versioner. Sex extranummer bjuds. Bäst av dessa är roliga Low Budget, som på något märkligt sätt sammanfattar hela läget, och Waterloo sunset, som är och förblir 60-talets allra mest rörande kärlekssång.