Åsa Moberg lika aktuell som förr

Åsa Mobergs romanmanuskript från åren 1973–1974 som först nu fått se dagens ljus släpptes lagom till internationella kvinnodagen. I historien om den rebelliska textilkonstnären Julia Andersson, som med skärpa och en del självironi ser på sin omvärld, tycks 68-generationens viktigaste år ha överlevt hermetiskt förslutna och konserverade i eget lag. Där finns FNL och revolutionsstämningar. Där finns (i mängder) tal om kvinnokroppen, om fri sexualitet i teori och praktik och om människor som lever programmatiskt ogifta med varandra. Där finns Grupp 8 och särartsfeminismens dråpligt kroppsnära konst liksom Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering och naiva medelklasskvinnor som ger tak över huvudet åt knarkare och förrymda fångar.

Tack vare att historien berättas i tredje person går det emellertid att skönja en kritisk distans till det som skildras. Parallellt med de stämningar och idéer som skulle förändra Sverige fanns ju – som alltid – ett vanligt medelklassliv och borgerliga värderingar. För Julia som lever programmatiskt ogift med en mycket äldre man och samtidigt blir kär i en annan är monogami det enda moraliskt acceptabla.

Hur lyckat kan då experimentet bli att ge ut ett fyrtio år gammalt romanmanuskript? En samtidsskildring har en publik som känner igen den verklighet som skildras. Verket får vara med och forma sin tids litterära kultur samt verka identitetsskapande, för att senare bli en del av ett historiskt arv. Men en samhällsengagerad nyckelroman som direkt ur byrålådans kuvös kastas in i en annan tids debatt riskerar att förbli hemlös. Därför är mottagandet av Mobergs roman lika intressant som romanen själv. För visst är det, som någon uttryckte det, som att öppna ”en tidskapsel från 1968-generationens guldår”. Och där yngre recensenter i bokbloggar mest har tjusats över att få göra en resa tillbaka till en svunnen tid gör dagstidningarnas litteraturkritiker jämförelser mellan romanens syn på kön, makt och sexualitet och vår egen dito.

Som en feministisk roman kunde Kärleken i Julia Anderssons liv i och för sig inte hamna mer lägligt än i vårens livliga sexualpolitiska debatt. Turerna kring Assange-affären, fientliga kommentarer om feminism och genusforskning i tidningarnas läsarbloggar och på läsarsidor, och sist men inte minst paroller, som den av Aftonbladets Elise Claeson, om att kvinnor bör ”vårda sitt erotiska kapital, kvinnomaktens urmoder” är bara några exempel. Å andra sidan blir vidden av vår svenska jämställdhet aldrig så tydlig som nu när diskussionen om kopplingar mellan kön, makt och sex i fransk politik tar fart efter ”DSK”-skandalen.

Mobergs roman uppenbarar en del föga smickrande likheter mellan sjuttiotalets och dagens kvinnosyn respektive modebranschens skeva kroppsideal. Men på metanivå visar recensenternas kommentarer hur långt vi egentligen har nått i vår teoretiskt välunderbyggda och mångskiftande sexualpolitiska debatt. På några punkter har romanen kommit i kapp vår egen tid. Ett exempel är diskussionen av otrohetens pris i äktenskapet, där många av argumenten för monogami äger tydliga likheter med dagens massmediala upprördhet över sajten Victoria Milans otrohetsförmedling.

Att Kärleken i Julia Anderssons liv i dag läses i skuggan av Gun-Britt Sundström, Kerstin Thorvall, Erica Jong eller Rebecka Goldstein är oundvikligt. Men när romanen nu äntligen finns utgiven vore en baklängesläsning av Mobergs författarskap intressant. Historien om Julia Andersson liv står ju inte ensam; Julia är en storasyster till Nina Broman i Mobergs åttiotalssvit Andra resan till Folkestone, Familjen som exploderade och Snart är det 1968!. Moberg har förvisso så gott som jämt traderat ett och samma motiv (en ung flicka söker sin frihet, blir konstnär och träffar en äldre man som får en kombinerad make- mentors- och mammaroll). Lika konsekvent har hon berört feministiska och socialpolitiska teman. Synd att den i romanen så tydligt accentuerade klassproblematiken i princip har förbigåtts. Dock inte av P1:s Anneli Dufva som tvärtom fokuserade på romanens mångskiftande ”resonemang kring socialism, kapitalism, kommersialismens skadeverkningar och alldeles vardagliga tankar om disk och debatter”. Någon annan har liknat romanens bild av Palmes regeringstid vid vår egen tids velande socialdemokrati, vilket knappast är rättvist. År 1973 gick det knappast att förstå vidden av alla de reformer som socialdemokraterna trots långbänksriksdagen skulle lyckas genomföra fram till 1976.

Som så ofta annars tar vår nyfikenhet på skillnaden mellan dikt och sanning över respekten för fiktionens eviga rätt att ljuga. I teveintervjuer hamnade Mobergs liv samt hennes förhållande med Harry Schein, romanens Hubert Meyer, i fokus. Och visst kan Kärleken i Julia Anderssons liv läsas enbart i avseende om vad som är påhittat och vad som är sant. Det vore i så fall inte första gången som en kvinnlig författares viktiga samhällsskildring reduceras till enbart en banal kärlekshistoria. Det seriösa mottagandet visar dock tydligt att en skönlitterär berättelse, som redan ursprungligen hade något angeläget att säga, egentligen aldrig går ur tiden. I mötet med nuet kan den tvärtom, som Mobergs roman, avslöja tidigare dolda skikt och få nya dimensioner.