Återhållsamt om starka känslor

I sitt vid det här laget tämligen omfångsrika författarskap - han debuterade redan 1983 - har Ola Larsmo rört sig mellan olika tider och i skilda miljöer. Romanerna har utspelats på Shetlandsöarna, i Västervik och Stockholm samt i gränsbygderna mot Norge, såväl i modern tid som under mer långt tillbaka liggande epoker. I den dubbla egenskapen av dokumentärt orienterad amatörhistoriker och diktare har han frilagt sår som endast långsamt velat läka eller påmint om händelser många velat förpassa till skammens och glömskans bakgator.

Några gånger har Uppsala bidragit med lokalkoloriten och nedslagen har varit föga smickrande. Så skedde i samtidsromanen Engelska parken (1988) och allra senast i essän Djävulssonaten (2007), som återskapar det famösa mötet i Bollhuset i februari 1939, där studenter diskuterade huruvida man skulle ta emot judiska flyktingar från Nazityskland. Motståndarna segrade.
I dag återkommer Larsmo till sin hemstad med romanen Jag vill inte tjäna (Albert Bonniers Förlag), men har nu sökt sig längre tillbaka i tiden, till 1880-talets lärdomsstad, med dess många förfallna skjul och knappt beboeliga kåkar, tidvis insvepta i fukt och iskyla från ån eller, under andra årstider, badande i stanken från avträden, öppna diken och allmän förruttnelse. Titeln associerar till Lucifers motto "Non serviam", för övrigt använd som titel på Ekelöfs mäktiga diktsamling från 1945, med innebörden "Jag skall inte tjäna!".

Öppnings- och avslutningsscenerna utspelas hemma hos extra ordinarie assisterande stadsläkaren Stig Ekeberg och hans familj, på morgonen och kvällen en ödesmättad vårdag 1885. Mellan dessa avsnitt har Larsmo skjutit in minnesfragment av doktorns tidigare upplevelser och även brottstycken av andra händelser under dagen. Berättarens fokus skiftar också oupphörligen mellan centralgestalterna och det kan förflyta femtio sidor sedan en scen abrupt klippts av innan den rullar vidare. Den kronologiska ordningen i alla dessa mellanpartier iakttas i det stora hela.

Larsmo är en författare som ställer höga krav på sina läsare och det gör han med all rätt, eftersom de ämnen han berör är så väsentliga att de inte tål en mer förströdd uppmärksamhet.
Ekebergs ärende för dagen är ett avtalat möte med professor M på Akademiska sjukhuset för att diskutera en eventuell tjänst. Samarbetet med hans överordnade stadsläkare har gnisslat. Han vill ta på sig mer arbete utöver de nuvarande sysslorna, vilka fyller honom med avsmak. Vagt känner han att omgivningen tar avstånd från honom och drar sig undan.
Till hans uppgifter hör "besiktning" av stadens "offentliga kvinnor", som stadigt ökar i antal. Han skall också på kvällar och nätter patrullera gatorna i ordningsmaktens sällskap för att kontrollera att de inte stör ordningen, anmäla de som inte infinner sig på mottagningen samt till polismästaren rapportera de fall som på grund av smitta "vid vite ålagts att uppsöka kurhuset".

Ekeberg uppfattar sig som släkt med de marionetter han en kväll ser agera i en föreställning på Theatrum Mundi. Han är då i sällskap med romanens andra protagonist, Sara Kristina Olofsdotter, en barfotad tonåring han första gången såg vid åkanten, där hon kräktes över järnräcket efter ett förgiftningsförsök. Mötet gör ett djupt intryck. En tyngd inom honom är plötsligt borta.
Hon skall senare ingripa på ett mer dramatiskt sätt i hans liv, vilket leder till social ostracism men också för ett ögonblick får honom att inse varför "han är här", vilken roll han satts att spela. Existensen tilldelas med ens en glimt av meningsfullhet.
Parallellt med episoder ur Ekebergs liv berättar Larsmo om Saras bakgrund och öde: uppväxten på landet som piga - trots att hon inte vill tjäna - med allt vad det innebär av kroppsliga bestraffningar och sexuella övergrepp; därefter flykten till Uppsala där hon blir en av bordellmamman Teklas flickor. Här fyller hon i än högre grad en tjänares funktion. Ingen frågar efter hennes önskningar och drömmar. Hon har reducerats till en serie mekaniska rörelser och blivit ytterligare en marionett på den stora världsteatern.
I sin naivitet, som inte utesluter en instinktiv vishet - "Men den som valde bort sin rädsla blev alltid dum" - sin förening av hjärta och kropp påminner Sara inte så litet om den förtjusande barfotakvinnan Lena Grove i Faulkners Light in August.

Episoder från läkarnas mottagningsrum, besök hos syfilitiska patienter och misshandlade poliser samt bilder från patologen med dess dofter av formalin, jod och död interfolieras med sjukjournalernas lapidariska och torra notiser. Detaljerat beskrivs obduktioner och misslyckade aborter, utförda av kvacksalvare, men också de övergrepp, det förakt och den nedlåtenhet medicinarna, Ekebergs studiekamrater och blivande kolleger, utsätter de kvinnor för som redan förnedrats utöver det uthärdligas gräns.
Att de prostituerade i det stora hela framträder som en anonym massa utan individuella särdrag ligger i sakens natur. Märkligare är dock att Stig Ekeberg också förblir ogripbar och ses på distans. Han uppfattar sig själv som full av oro, otillräcklig, undanglidande, blyg och enstörig, "försatt till utkanten av sammanhangen". Han är osäker på sin identitet och bristen på värme kommer tydligt fram i hans förhållande till hustru och barn.

Tack vare Larsmos "kliniska stil" - där Ekeberg nästan undantagslöst uppträder som "han" - kommer läsaren honom aldrig nära, vilket förmodligen är ett medvetet grepp, eftersom människorna i hans omgivning inte heller gör det. Den anmärkningsvärda frånvaron av känsloutspel, utom i enstaka glipor, beror nog inte bara på läkarmiljön. Ämnet i sig är så upprörande att en mer emotiv framställning skulle riskera att dränka det väsentliga i en gråtmild sörja.
Larsmos tidigare produktion har utmärkts av en anmärkningsvärt hög konstnärlig nivå. Man minns med glädje Himmel och jord må brinna (1993) och kanske framför allt den intensiva En glänta i skogen (2004). Frågan är dock om han inte överträffat sig själv genom årets bok med dess återhållsamma, stramt tyglade sorg och vrede.

Återhållsamt om starka känslor

Ola Larsmo överträffar sig själv i sin i dag utgivna roman Jag vill inte tjäna, anser Pär Hellström.