Att bli bortvald av samhället

Hur skall han få ihop slutet? Det är inte ofta man tar del av en boks upplösning med uppmärksamheten riktad på varje enskild bokstav som när det gäller bob Hanssons första roman med titeln Gunnar. Vem är det som för ordet? Vad är det som händer? Ja, vem är egentligen författaren? Se där några av de frågor på vilka man lika otåligt som nyfiket letar efter ett svar.
Bob Hansson (eller Bengt Arne Robert Hansson som han heter med sitt fullständiga namn) har hittills blivit mycket uppmärksammad som estradpoet men även hans lyriksamlingar har gått åt som smör i solsken. Det är inte svårt att se att svenske Bruno K Öijer eller amerikanen Allen Ginsberg hör till husgudarna.

När han nu debuterar som romanförfattare och sätter myror i huvudet på läsaren, åtminstone i samband med landningssträckan på slutet, sker detta dock under mera städade former. Visst knyter Bob Hansson an till den modernistiska romantraditionens alla landvinningar och kanske ännu längre tillbaka än så. Till exempel i de inledande, kommenterande vinjetter som inleder varje kapitel. Men han inrättar sig också i den slitstarka fåran i svensk litteratur där den klassiska arbetarlitteraturen hör hemma. Där han skiljer sig mest är i de poesin närstående drömsekvenser som finns instoppade hela tiden under skeendets gång.
Vad den här boken, skriven av en fullfjädrad och färdig prosaförfattaren, annars handlar om är det öde som drabbar någon som är van att varje dag gå till sitt arbete men plötsligt förlorar det som ditintills givit livet och vardagen dess mening. Gunnar i romanen genomgår en hjärttransplantation och befinner sig i och med den sjukskrivning som följer i en situation, där han inte längre har någon fast punkt i tillvaron att relatera till. En hel del av handlingen kretsar kring frågan vad denna avsaknad av styrsel och att vara hänvisad till ett blankt schema innebär.

Ett annat spår, och det som kanske griper in djupast i huvudpersonens leverne, har med människovärdet, olika självbilder och ett grundmurat självhat att göra. Som sjukskriven upplever Gunnar sig som överbliven och bortvald. Att hans hustru Gunilla är död i cancer sedan några år gör inte situationen lättare. Det finns flera skäl att marken skall gunga. I detta utanförskap är barnbarnet Conny den enda förbindelsen med ett normalt samhällsliv. Och det är också när Gunnar följer Conny till dennes dagis som han träffar Anna, en som det skall visa sig av livet lika tilltufsad och inför de svåraste frågorna lika hjälplös människa som han själv.
Bob Hanssons roman ställer frågan vad samhället gör med dem som hamnat utanför och som inte nöjer sig med den eviga fiskesemester som hör till alternativen. Man kan även läsa boken som en diskussion om mansrollen. I synnerhet i dess mest försynta, tafatta och osäkra tappning. Hos Gunnar kommer en sådan upplevelse av det egna jagets bräcklighet allra tydligast till uttryck under ett restaurangbesök tillsammans med Anna. Det mesta handlar om spärrar, hämningar och självkontroll. Det är inte mycket som blir sagt. Men också på ett senare stadium om inköp av en motorcykel, det kanske allra manligaste attributet som finns.

Det betyder också att det självhat som spelar en så framträdande roll och så länge i berättelsen efter hand antar allt mera hanterliga proportioner. Möjligen har författaren tänkt sig att bokens inlagda drömsekvenser skall kunna tolkas som det omedvetnas bearbetningar av detta konfliktladdade stoff. Annars får det sägas vara en intressant iakttagelse om människan själv som sin egen värsta fiende. Och Bob Hanssons förmåga till inlevelse i den sortens frågor är av det imponerande slaget. Man kan heller inte annat än lyfta på hatten när författarens relaterar till naturvetenskapen, vare sig det handlar om kvantfysik eller cellbiologi. På håll förs även en debatt om de pågående klimatförändringarna. Och en diskussion om ett klassamhälle, som dröjer sig kvar i de begränsande koder som hör till olika sociala gruppers självuppfattning. I detta senare avseende anges konturerna till en jämlikhetstanke som för tankarna till Lars Ahlin.

Men det är alltså romanens avslutning som ställer till det. Med olika författaridentiteter och manuskript som man till slut svävar i total osäkerhet om vem som är upphovsmannen. Det är här Bob Hansson går in med hela sitt namn, som det står i kyrkoböckerna, för att skilja mellan sig själv och författaren Bob Hansson. Men även Gunnar vill vara med på ett hörn och det är inte svårt att förstå varför, eftersom han därmed få ta emot den första kyssen från Gunilla. Det är i sammanhang som dessa hela förloppet dessutom tar en vändning med ett nytt liv utan självhat. Själv förklarar sig Bob Hansson bara vara redigerare fastän förlaget bestämt att han också skall stå som bokens författare. Det är så rörigt det kan bli. I grannskapet befinner sig såväl Maja Lundgrens som Daniel Sjölins böcker denna höst. Och en diskussionen om romanformen som nu med hjälp av Bob Hanssons välskrivna och skickligt komponerade berättelse tillförts en hel del nytt bränsle.

Att bli bortvald av samhället

Bob Hanssons första roman Gunnar är en skickligt komponerad bok om en människa som samhället inte längre behöver, skriver Bo-Ingvar Kollberg.