Att ha och inte ha

Det finns inte särskilt många nyanserade och analytiska böcker om globalisering. Det samlade utbudet av globaliseringsböcker på svenska torde numera vara snarare tre än två hyllmeter. De flesta är ganska ytliga propagandaskrifter, flertalet av vänsterkaraktär, några av högerkaraktär. Många är uppriktigt sagt inte värda att läsa.Men det finns några. En av dem är Globaliseringen och dess effekter, skriven av professorn och Nobelpristagaren i ekonomi Joseph E Stiglitz. Han var under fyra år ekonomisk rådgivare åt president Bill Clinton och likaså under fyra år chefsekonom och vicepresident i Världsbanken. Han har sålunda bred erfarenhet och god insyn i internationell ekonomi och politik. Och hans syfte är inte att propagera för den ena eller andra uppfattningen. Han vill skildra och analysera vad som har hänt under de senaste 10—15 åren.Varken ond eller godHan granskar ingående de tre institutioner som kan sägas mer eller mindre styra, i vart fall starkt påverka, globaliseringen: Internationella valutafonden, en institution med uppgift att upprätta stabilitet i valutasystemen och förmedla lån; Världsbanken, en institution med uppgift att finansiera och ge lån till utvecklingsländer, samt Världshandelsorganisationen, ett organ med uppgift att verka för liberalisering av handeln. I samtliga, kanske främst i valutafonden, har USA ett stort inflytande. Uppgifterna för särskilt de båda första organen går delvis in i varand­ra, vilket ibland skapar problem och konflikter.Stiglitz utgångspunkt är att globaliseringen i sig varken är god eller ond. Han lyfter fram globaliseringens många dimensioner: ekonomiska, sociala, politiska, kulturella. Han menar att globaliseringen kan vara av godo och göra alla i världen rikare, inte minst de fattiga. Den kan leda till vidgad internationell handel, ekonomisk tillväxt, högre levnadsnivå för många människor och minskad känsla av isolering i stora delar av utvecklingsvärlden.Men han har också kunnat se hur hårt globaliseringen kan slå mot utvecklingsländerna och de fattiga. Den har också fört med sig ett djupnande svalg mellan dem som har och dem som inte har. Antalet fattiga har i realiteten ökat, samtidigt som världens samlade inkomster stigit. Globaliseringen har inte förmått skapa ekonomisk och politisk stabilitet. Därför finns ett djupt förankrat missnöje.Stiglitz menar att detta delvis beror på att olika beslut ofta är dikterade av ideologiska och politiska hänsyn och otillräckligt medvetande om ekonomiska och kulturella faktorer. Särskilt kritisk är han till Valutafonden. Den har bidragit till att skapafinansiell instabilitet, kriserna har blivit flera och djupare. "Valutafonden har begått misstag på alla områden som den haft att göra med", skriver han.Ensidigt om ValutafondenJag menade inledningsvis att en styrka med boken är den nyanserade och analytiska bild som författaren ger. På just denna punkt tycker jag emellertid att han hade kunnat vara mera nyanserad. Såväl Valutafonden som Världsbanken, liksom finansministrar och bankchefer, kan och bör förvisso kritiseras för många beslut, men alltför ensidig är han ändå då han så ofta säger att just Valutafonden ensam bär ansvaret för många, ja de flesta, av felbedömningarna.Förvisso har det gjorts många felbedömningar. Stiglitz nämner flera exempel från de senaste 10—15 åren. Kriser i Afrika, Argentina, Östasien och Östeuropa. Ofta har kriserna förvärrats genom att politiska och ideologiska intressen fått för stor tyngd och genom att särintressen fått gå före långsiktiga nationella och globala mål. "Marknadsfundamentalisternas" dogmatism har skapat många problem. Stiglitz betonar också att det är svårt att förändra djupt rotade tankesätt i utvecklingsländerna. Otillräckligt medvetande härom, liksom bristfälliga kunskaper om hur finansmarknaderna fungerar, har lett till att många insatser misslyckats.Skissar program för tillväxtProblemet ligger inte i globaliseringen, utan i hanteringen av den, menar Stiglitz. Både politiker och marknader har sina begränsningar — liksom ekonomer för den delen — och begår misstag. Han avslutar sin bok med att teckna vägar framåt. Ty framåt bör vägen gå. Det är varken görligt eller önskvärt att ge upp globaliseringen. Hanteringen av den bör emellertid kritiseras. Det finns ett klart behov av förändringar, av omdaning av det globala finanssystemet, av såväl Valutafonden som Världsbanken och Världshandelsorganisationen. Han skissar ett program för uthållig, rättvis och demokratisk tillväxt. Läs det!Ett kritiskt tillägg vill jag göra, riktat till översättare och framför allt förlag. Det finns litet för många skrivfel. Och kapitelrubriker och innehållsförteckning bör stämma överens.