Att läsa Jasim Mohameds andra diktsamling I Din Mun är att träda in i en särpräglad poets landskap. Det rör sig om en poesi som bejakar vyerna mot det förgångna, samtidigt som den moderna människans värld, speciellt staden, tränger sig på med sin ständiga närvaro.
Nedräkningen – dikternas numrering börjar med sextionio och räknar sig neråt – inleds med att diktjaget får ett sms i sömnen som, liksom i blixtljus, tillfälligt skapar en förbindelse med textens du. Det uråldriga tar levande gestalt i det nuvarande. Denna känsla, den konstanta närheten till ett sumeriskt ursprung, är något som är utmärkande för hela samlingen.
Att rota dikterna i en konkret vistelseort – verklig eller imaginär – det vill säga en lägenhet, en stadsförort eller en botanisk trädgård, som Mohamed ofta gör, konkretiserar hans vision. Tonen är lättsam men ibland kryptisk.
Jasim Mohameds poesi är inte obekant för den suggestiva poetiska bilden – ibland kantig och haltande, men på sina håll klar och ren. Språket är ett uttydande av en mångskiftande verklighet med minnet i centrum.
Och när det i dikten skjuts in fraser som skaver mot varandra mer än lovligt tror jag att det kan representera det splittrade och osammanhängande i världen, där känslan av det förlorade ständigt river upp sår:
Seendet gör ont
Jag sluter ögonen
Ett myller av förluster flyter
en ändlös bebyggelse
och vi är dess satser
Det är alltså inte ett oproblematiskt betraktande. Det är intimt okroppsligt och prövar ett antal olika infallsvinklar för språket som ömsom ledsagas av det uppenbart privata, ömsom tycks vara förlorat och oåtkomligt.
Svagast är jag för den fjärde sviten i samlingen som utspelar sig i Paris. Montparnassekyrkogården i sin hemmastaddhet och förortens slitna fasader utgör två motpoler. Mellan dem: parker, järnvägsstationer och hotell i mindre fashionabla kvarter. Staden, eller kanske förstaden, har en central position som lyfter fram många poetiska ansikten.
De här dikterna vill inte säga något absolut om världen, men visar modernitetens rum som de är: ofta motsägelsefulla, fula och främmandegörande.
Språket andas för övrigt i stora andetag. Hela samlingen, indelad i åtta avdelningar, är en väl sammanhållen färd mot ett tillstånd där nuet är i konstant rörelse. Och ibland blänker någon riktigt konkret och skarp dikt till:
Jag ser mina andetag i askfatet
Jag tänker på min far
som gick bort för tidigt i lungcancer
Jag är rädd för att dö i din
famn
Jag vill upplösas i ensamhet
Min död anstår inte dina
ögon
Samtidigt är de större dikterna lite tungfotade. Det pratiga uttrycket är inte Jasim Mohameds hemort och gör sig kanske inte riktigt i den ganska anspråkslösa volymen. De kortare dikternas avskalade pregnans och enkelhet bär läsaren närmare det som Mohamed vill ge ett uttryck åt: en närhet bortom orden.