Det kunde faktiskt varit du. Den mänskliga historien är en gigantisk och inte särskilt godhjärtad väv av tillfälligheter som har placerat just dig på den plats du råkar befinna dig och med de förutsättningar platsen erbjuder. Nej, det är inte någon radikal tanke som är tesen i serietecknaren Sara Olaussons samarbete med rumänska Felicia Iosif, ”Det kunde varit jag”. Eller det borde i varje fall inte vara det. Vi borde inte höra en dörr som slås in när Sara Olausson, rörd över att tiggaren som hon varje dag passerar vid ingången till tunnelbanan på Liljeholmen erbjuder hennes son en femma, slår sig ner och lär sig att det finns en alldeles vanlig människa bakom den framsträckta handen som ber om hjälp. Men visst brakar det till varje gång någon, som Olausson och andra som faktiskt låter sin stukade medmänsklighet kliva fram, agerar.
Felicia Losif visar sig till och med vara mer än en vanlig människa. Hon blir en vän, en nära vän, och Olausson som alldeles nyss själv såg sig som en urfattig och trångbodd kulturarbetare utan manöverutrymme ger sig fan på att hjälpa sin vän. Med sitt eget nätverk på Facebook som grund startar hon en insamling och långsamt börjar det visa sig att det går att göra en insats.
”Det kunde varit jag”berättar Sara Olausson och Felicia Iosifs historia i tecknade serier, texter, mejl, trådar och fotografier. Sara Olaussons enkla, mycket raka och ganska reducerade tecknarstil passar utmärkt för det dokumentära stoffet. Texterna varierar lite mer men ska inte mätas i sitt litterära värde, utan i sin grad av angelägenhet.
Det blir mediecirkus, reportage, näthat och debatter. Vänskapen mellan Sara och Felicia är inte okomplicerad – är det ens möjligt att hitta en riktig vänskap när makten är så ojämnt fördelad? Ja, det verkar så. Lyckligtvis är Olausson åtminstone någorlunda medveten om problemen och redovisar sin insikt, och tappar modet mellan varven. Försöker mer än hon förmår, blir ofrivilligt en talesperson, får stryk av kronofogden när hon försöker rädda saker när EU-migranternas läger i Högdalen rivs och möter motstånd för att hon fokuserar på att hjälpa en och inte alla. Dessutom går hennes eget privatliv åt helvete.
Vi befinner oss i en brytningstid. Vi lever i ett samhälle som kollektivt ömsar skinn och byter identitet. Vi tittar på våra lika rika grannländer och gör som dem och vänder ryggen till. Vi behöver en befolkningstillväxt men lyckas ändå glömma att människor är investeringar och inte utgifter, och att investeringar ger avkastning på sikt. Vi väljer bort vår mänsklighet. Det är underdrift att kalla Sara Olausson och Felicia Iosifs berättelse för viktig.