Ax:son Johnson-koncernen från insidan
Bengt Ericson skildrar på ett fängslande och initierat sätt motgångarna och kriserna för Ax:son Johnson-koncernen, men också den positiva vändningen under 1990-talet, skriver Jörgen Ullenhag.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bengt Ericsons bok har inte tillkommit i en handvändning. Författaren har gått igenom ett omfattande internt material, läst relevanta debattartiklar och intervjuat ett femtiotal personer inom och utom Axel Johnson Gruppen. Som god journalist har Ericson också fått de intervjuade nyckelpersonerna att uttala sig mycket öppenhjärtigt. Detta sammantaget gör boken till en spännande läsning.
Om arbetet med den nyutkomna boken skriver Ericson i förordet: "Jag som trodde att jag kunde Axel Johnson Gruppen utan och innan hade aldrig kunnat föreställa mig hur nära koncernen var att gå under: Hur ledningen gång på gång fick grubbla över hur den skulle klara av att betala de anställdas löner, hur den ena katastrofen avlöste den andra, hur trycket hårdnade och hur SE-banken kallt planerade för en konkurs." Och denna krisperiod varade under merparten av ett decennium.
Antonia Ax:son Johnsons farfar den kraftfulle Axel Ax:son Johnson (1876-1958) var under drygt 40 år en framgångsrik företagsbyggare. Han blev känd som mannen bakom världens första helt motordrivna oceanflotta, som mannen som lanserade det rostfria stålet i Sverige och som mannen bakom Skandinaviens första oljeraffinaderi.Det var dessa tre satsningar som vid hans bortgång utgjorde kärnan i ett imperium omfattande mer än ett hundra företag. Rörelserna var tre: Handelsfirman A Johnson & Co, rederiet Nordstjernan och Avesta Jernverk.
Antonia har få personliga minnen av sin farfar eftersom hon bodde med sina föräldrar i USA fram till 1953 och när hon detta år kom till Sverige hade farfadern drabbats av demens. Men hon säger i boken att farfadern var "en sagolik företagsbyggare."
Antonias far bergsingenjören Axel Ax:son Johnson Jr köpte 1961 ut sin bror Bo ur handelsbolaget A Johnson & Co och blev därmed ensam ägare av bolaget som han kom att utveckla till en internationellt expansiv koncern med närmare 10 miljarder i omsättning.
I mitten av 70-talet var Axel Ax:son Johnson Jr på väg att bli folkpensionär men fortsatte att hålla ett högt tempo och han reste mycket tillsammans med sin personlige assistent Göran Ennerfelt som senare skulle gifta sig med Antonia.
Ericson skriver att allt förändrades natten till den 25 februari 1975 då bergsingenjören fick en svår hjärnblödning. 1979 tvingades han lämna VD-posten i Nordstjernan och ordförandeposten i familjestiftelsen. På båda dessa poster efterträddes han av brodern Bo. Samtidigt utnämndes Ennerfelt till ny VD för A Johnson & Co.
Dessa förändringar ledde till splittring inom familjen. Antonia tyckte att fadern borde ha varit kvar som stiftelseordförande och Ennerfelt var höggradigt irriterad över att Bo Ax:son Johnson kallade sig för koncernchef trots att han inte var chef för hela koncernen.
Och så kom då 1980-talet som Antonia menade att det var "ett rent mirakel" att man överlevde. Även 1990-talet blev enligt Antonia "otroligt tufft."
Om alla affärer, motsättningar och kriser under dessa två decennier skriver Ericson både initierat och fängslande. Han berättar bl a om att Antonia 1987 skrev en debattartikel i DN med rubriken "När stannar karusellen?" där den röda tråden var en kritik mot en framväxande näringslivskultur av kortsiktighet, spekulation och snabba klipp. Själv säger hon i boken att den artikeln bl a var riktad mot Bernt Magnusson som 1985 hade efterträtt Bo Ax:son Jonsson som VD i Nordstjernan.
Magnusson avyttrade i rekordfart det ena bolaget efter det andra. Enligt Ennerfelt gjorde Magnusson "en poäng av att förtala och riva ner familjens arv" och enligt Antonia förstörde han värden för familjen och slet ut den gamla kulturen.
Det är en brist att Magnussons kommentarer till denna svidande kritik inte finns med i boken. Författaren beklagar också detta. Tyvärr har en förfrågan om en intervju med Magnusson "besvarats med tystnad" skriver han. För balansens skull pekar författaren själv på att Nordstjernan när Magnusson blev VD rymde hela 334 bolag varav de flesta brottades med lönsamhetsproblem.
Antonia beskriver denna period som "oerhört jobbig.". Både Ennerfelt och hon gick igenom uppslitande skilsmässor, hennes pappa satt i rullstol, hennes mamma fick en stroke och det pågick ett ständigt och plågsamt bråk med Nordstjernan berättar hon.
Men det vände och Antonia fick sin revansch. Verksamhetsåret 2006 slog Axel Johnson AB nytt vinstrekord med en samlad vinst efter finansnetto på 1087 miljoner kronor, en ökning med 32 procent sedan föregående år. I februari 2007 uppskattades familjens samlade förmögenhet till 46 miljarder kronor.
Delägda Axfood (45 procent) med Hemköp och Willys, Åhlensgruppen, Servera och Mekonomen bidrog alla till rekordvinsten. I bokens epilog diskuteras varför det vände och ett tiotal medarbetare som har bidragit till framgångarna presenteras.
Fem kapitel i boken ägnas åt porträtt av lika många köpmän som har det gemensamt att de har spelat viktiga roller inom Johnsongruppen. Porträttkapitlen är skrivna av de porträtterade själva som får berätta om sin bakgrund, sina arbeten och sina värderingar.
Självporträtten ger liv åt boken. Inte minst gäller det Antonias eget självporträtt där hon berättar om att hon blev mobbad i skolan under sin första tid i Sverige och längtade tillbaka till New York och om att hon efter univeritsexamen och praktik vid 33 års ålder fick axla ägaransvaret. Hon delar ut ros och ris. Ros får bl a Ennerfelt, Gösta Bystedt och Curt Nicolin. Den senare lärde henne att ett företags primära uppift inte är att tjäna pengar utan att producera varor och tjänster som människor vill ha.
Antonia redovisar också sina tre rättesnören som företagare: var långsiktig, slå vakt om en hög affärsetik och tappa aldrig, aldrig intresset för människorna. Boken visar att hon har levt som hon har lärt och det är väl nyckeln till hennes revansch och hennes framgångar. Omtanken om människor har hon dessutom visat både som liberal politiker och som ordförande i Stockholms Stadsmission.
Bengt Ericson: Antonias revansch - Hur räddade sitt imperium och kom tillbaka som en vinnare (Fischer & co)