Bärande tankar om EU

I dessa tider, när EU i Sverige har blivit var mans spottkopp, har den före detta journalisten Annika Ström Melin skrivit en bok om EU:s historia från början 1950 fram till våra dagar. Man skulle önska att den fick en vid spridning. Behovet av information är uppenbarligen stort, inte bara i vårt land, skriver Gunvor Hildén.Européerna — Arvet efter EU:s þd>­pionjärer handlar främst om den osannolikt drivande fransmannen Jean Monnet med ett kontaktnät som omfattade många av västvärldens mest inflytelserika politiker. Själv var han inte politiker men däremot starkt politiskt engagerad. Får man tro Annika Ström Melin ägnade han sig huvudsakligen åt att prata i telefon och resa runt i världen och träffa statsministrar, presidenter och deras närmaste medhjälpare, när han inte funderade över Europas framtid och världen.Den person som formellt brukar utpekas som EU:s grundare är den dåvarande franske utrikesministern Robert Schuman. Till åtmin­stone min överraskning visar han sig vara luxemburgare från början men valde i vuxen ålder att bli fransk medborgare. Men det förslag om en kol- och stålunion i Europa, som han lade fram med bland annat amerikansk välsignelse, var i huvudsak Jean Monnets och hade noga förankrats av honom.Det var inte så att alla västeuropeiska politiker med förtjusning ställde upp på Monnets förslag. Tvärtom, Monnet och Schuman fick kämpa hårt, inte minst med den franska regeringen. Men det som slutligen övertygade de sex länder som bildade Kol-och stål­unionen var erfarenheterna från andra världskriget.I slutet av 1940-talet, när Monnet började sin kamp, växte motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland. Fransmännen var rädda för att tillåta det besegrade Tyskland att bli starkt igen. Tyskarna var naturligtvis starkt kritiska mot de franska ansträngningarna att hålla landet nere. Konflikterna mellan de båda länderna, som ju under större delen av sin existens varit mer eller mindre i krig med varandra, gällde bland annat Saar och Ruhrområdet.Monnet lyckades övertyga Schuman om att ett ekonomiskt starkt Tyskland skulle bli till ekonomisk fördel för Frankrike. Men bara genom ett intimt ekonomiskt samarbete, som i etapper skulle stärkas och utvidgas till fler områden, skulle Frankrike kunna vara säkert på att ett starkt Tyskland hölls kvar på den demokratiska och fredliga vägen. Monnet eftersträvade inte ett folkligt projekt utan en union mellan regeringar. Han räknade med att väljarna skulle förstå ändå.Varken i England eller i Sverige förstod man sig på förslaget om Kol- och stålunionen. Inte heller begrep man att något stort var på gång. I England såg man andra världskriget som landets "finest hour" och tyckte hela idén med en kol- och stålunion var fel. Det var ju England som var stormakten på det området. I Sverige hade man lyckats hålla sig undan världskriget och ville fortsätta på sin egen kant .När EU fortsatte att utvecklas till EES, EG och slutligen EU var motståndet ofta hårt. Men det som till slut gjorde att framstegen fortsatte var erfarenheterna från and­ra världskriget och senare också fruktan för världskrig i samband med Koreakriget och Vietnamkriget. När krigsgenerationerna nu har lämnat politiken tycks drivkrafterna ha avtagit. Freden har blivit självklar. I dagens EU lyser de stora européerna med sin frånvaro. Varje land ser i första hand till sina egna fördelar. I debatten om EU:s nya konstitution tävlar politikerna om vem som är mest skeptisk, särskilt i de länder som redan från början var ointresserade. I Sverige är det av partiledarna bara Maud Olofsson som visar någon som helst entusiasm för EU-tanken. Undra på att opinionen är skeptisk.Vid läsningen av Européerna visar det sig att åtskilligt är sig likt under de 65 år som EU har funnits. Frankrike har alltid bråkat mest och krävt en hårt reglerad jordbrukspolitik, tyskarna har fått betala för omgivningens misstro, England har alltid varit skeptiskt, och de små länderna Belgien, Nederländerna och Luxemburg, Benelux, har efter en första övergångstid alltid tillhört de mest entusiastiska.Men under läsningen av boken förvånas man av en detalj i sammanhanget. Annika Ström Melin har bott i Luxemburg och det färgar hennes bok i hög grad. Det är Luxemburg som står i centrum för hennes berättelse i så stor utsträckning att Bryssel knappast alls nämns.Okunnigheten om EU och dess historia är stor i vårt land och EU-frågor anses som "svåra". Men Annika Ström Melins bok är verkligen lättläst och handlar om idéer och människor snarare än stålkvoter, jordbrukspolitik och tjänstedirektiv. Hon visaratt det finns, eller åtminstone fanns, bärande tankar bakom det dagliga tragglandet och toppgubbarnas möten. EU spelar roll. Unionen är viktig. Det är hennes budskap.