Barn i en onyanserad verklighet

Titeln på Sofia Rapp Johanssons debutroman, "Tills skulderbladen blivit vingar", anspelar på en återkommande scen i denna berättelse om den unga "Fijan". I trängda situationer blåser låtsaskompisen Knuff på hennes rygg tills där växer ut vingar och hon kan flyga ut ur sig själv. På behörigt avstånd betraktar hon sedan övergreppen som flickkroppen där borta utsätts för: "Jag ser mig själv och kroppen. Jag ser honom ovanpå. /?/ Vi ser den tunna kroppen med huvudet mot golvet." Vilken tur att hon kom undan!
Det är bland annat detta som Rapp Johanssons roman handlar om: ett barns lek och uppfinningsrikedom som svar på våld och extrem utsatthet. Berättelsen tar vid ungefär där den lyriska monologen Silverfisken, som kom ut för ett par år sedan och beskrev en liten flickas uppväxt i en missbrukarfamilj, slutade. Flickan har nu hunnit fylla sju år och övergreppen och misären i det egna hemmet har ersatts av ett våld som är än svårare att värja sig mot då det sker bakom en rad fosterhems prydliga fasader.

Inledningsvis får läsaren ta del av den rapport som ligger till grund för beslutet att Sofia och hennes syskon ska tas omhand, och på bokens sista sidor av det nedtecknade polisförhör, daterat två år senare, under vilket berättarjaget konsekvent förnekar några som helst sociala problem omkring sig. Mellan dessa blodfattiga dokument utspelar sig berättelsen om barnens verkliga liv. Dispositionen förmedlar effektivt hur utlämnade syskonen är trots att de har samhällets blickar på sig.

Den totalt osentimentala tonen och den högst personliga stilen gör att man som läsare känner starkt för denna barntropp. En obetalbar blandning av lekfulla vändningar, tuff noli-me-tangere-jargong och av lillgamla uttryck, speglar hur huvudpersonen själv, Fredrika, Ida och August på ett plan förblir barn, men på ett annat tvingas försaka sin barndom och reda sig i en brutal vuxenvärld. Så här kan det låta när dessa småungar uttrycker ömhet för varandra och belåtenhet över att vara tillsammans: "Fyfan gonatt på er, jävlar jävla!" Förnumstigt kommenterar berättarjaget: "Det är den perfekta svordomen för att förklara lyckan vi känner."
Var och en svarar de olika på den hårdföra verklighet som omger dem: Huvudpersonen skadar vanemässigt sig själv, hennes sexåriga syster flirtar med allt och alla, yngsta flickan har stannat i växten, lillebror ger sig ibland till att skrika så att "blodådrorna på hans hals ligger som blåa maskar". Mitt i kretsen av syskon rör sig alltså även den osynliga flickan Knuff - en sorglös och självgod gestalt som är sprungen ur storasysters fantasi men verkar stå lika levande för dem alla. Med ett namn som rimmar på "tuff" och med drag av både Karlsson på Taket och Lilla My agerar hon gängets smarta men bistra ledare: planerar våghalsiga flyktförsök, manar till bus och sabotage, grälar utan pardon då barnen ömkar sig själva. I synnerhet sträng är Knuff mot huvudpersonen själv, och man kan tolka det som att hon personifierar såväl Sofias självdestruktivitet som obändiga livskraft.

På baksidan läser jag att detta är "en roman med självbiografiska inslag". Exakt vad som skall uppfattas som dokumenterad realitet och vad som skall läsas som fiktion förtäljer inte historien. Detta skulle heller inte ha någon betydelse, om det inte vore för att fiktion till skillnad från verklighetsåtergivning låter sig kritiseras. Som det nu är vet jag helt enkelt inte hur jag ska förhålla mig till delar av romanens innehåll. Å ena sidan blir jag tveksam till Rapp Johanssons skildring av aga och incest i var och en av de fyra fosterfamiljer som barnen placeras i; frestad att beskriva delar av romanen som onyanserade och att beklaga att författaren valt att driva historien för långt då den för övrigt är så stilistiskt och innehållsligt övertygande.

Men å andra sidan kan jag inte bortse från möjligheten (läs: risken) att det kanske inte är Rapp Johanssons roman som är onyanserad utan verkligheten. Blotta misstanken får min kritik att kännas förmäten. Det är kort sagt denna fråga som dunkar i mitt huvud medan jag läser: Är det möjligt att samhället kan skänka den ena dysfunktionella familjen efter den andra förtroendet att ta hand om utsatta barn utan att upptäcka att kolossala problem råder också mellan fosterhemmens väggar?
De starka banden mellan dessa hemlösa syskon leder tankarna till Laura Fitinghoffs Barnen ifrån Frostmofjället från 1907. Rapp Johanssons storasyster "Sofia" är lika brådmogen och ansvarstagande som Fittinghoffs storebror "Ante". Barnen i det moderna Sverige framstår som minst lika utlämnade åt sig själva som barnen i början av förra seklet. Att jämförelsen trots skillnaden i tid alls låter sig göras säger en del om den samhällskritik som Rapp Johanssons bok förmedlar.
Tills skulderbladen blivit vingar är en omskakande roman om ett brännande ämne, vilket naturligtvis gör den läsvärd som sådan. Men dessutom vittnar den om att Sofia Rapp Johansson är en författare med en säregen och livfull berättarröst som jag hoppas få höra mer av.

Barn i en onyanserad verklighet

Sofia Rapp Johnssons debutroman har självbiografiska inslag men den har också litterära kvaliteter, skriver Maria Wennerström Wohrne.