Kanske är det de skrattande barnen på omslaget till Fabrizio Gattis bok Viki som ville gå i skolan som får min sjuåring att närma sig den. Kanske är det den barnboksklingande titeln. ”Viki som inte ville gå i skolan”, tror hon först att det står, vilket är logiskt med tanke på alla de litterära skolvägrare, från Pippi till Pinocchio, som befolkar hennes fantasivärld.
Men Viki är ingen rebellisk barnbokshjälte. Han är huvudperson i Gattis reportageroman från 2003 – nu på svenska i Italienkännaren Margareta Zetterströms översättning– om en albansk familj som flyr till Italien i hopp om ett bättre liv.
Berättelsen om flykten från Albanien börjar hemma i mormors kök i Lezhë kvällen före avfärden och fortsätter först i en stekhet skåpbil, därefter i gummibåt på ett stormande hav för att avslutas på en strand i närheten av Bari. I bokens mest skakande scen tvingar besättningsmännen en kurdisk flicka som inte kan simma att hoppa i vattnet för att gummibåten inte ska sjunka. Kan devisen om den enes död få en mer fasansfull gestalt?
När Viki och hans familj äntligen kommer fram till pappan i Milano, visar det sig att deras nya hem är ett plåtskjul bland skrot och sopor någonstans i den chica storstadens bortre marginal. Det händer att råttor stora som kaniner hoppar upp i sängen på natten. Italienarna skakar på huvudet åt föräldrarna: varför kommer ni hit och låter era barn leva sämre än djur?
Den frågan besvaras i boken med Vikis pappa som pedagogiskt exempel: de papperslösa är nämligen sällan arbetslösa i Italien. Problemet är inte att hitta jobb och tjäna pengar – det finns tvärtom gott om tunga, smutsiga jobb som italienarna själva ratar – problemet är att man inte får uppehållstillstånd och därmed inte kan leva ett anständigt liv.
Italien är ett av de länder i Europa där rasismen numera grasserar relativt öppet. Man behöver bara tänka på ”Operation White Christmas” i den norditalienska staden Coccaglio, där man i julas knackade dörr på jakt efter illegala invandrare. Eller på dödsskjutningen av sex afrikanska immigranter i Castel Volturno 2008. Eller på de massiva kränkningarna av landets romer, vars läger stuckits i brand flera gånger de senaste åren. Enligt en undersökning från i våras är 46 procent av Italiens 18–29-åringar uttalat främlingsfientliga. Bland dem är många särskilt negativa till romer, rumäner och albaner.
Just albaner har länge utgjort en av Italiens största invandrargrupper. Sympatin med det fattiga grannfolket i öst har dock varit begränsad. I det perspektivet blir historien om Viki extra angelägen och den har fått många italienare att öppna både ögon och hjärtan för albanernas situation. Gatti har därefter gått vidare med sin genomlysning av de papperslösas villkor i Italien, bland annat genom att wallraffa på tomatodlingar.
Hans journalistiska insatser för att öka kunskaperna om de illegala invandrarnas villkor har belönats med prestigefyllda priser.
Med tanke på bokens angelägna ämne kan det tyckas lite njuggt att anmärka på dess stilistiska brister, som den bitvis informationstunga och stolpiga dialogen. Men Gatti har valt en genre, det fiktionaliserade reportaget, som ställer höga krav på trovärdig gestaltning. Viki framställs som en mönstergosse av sällan skådat slag, för att inte tala om hans charmigt truliga lillasyster, hans tålmodiga mamma, hans strävsamme far. Det är något beklämmande över all denna godhet: är det bara så illegala immigranter kan skildras för att vinna den välsituerade läsarens sympati? Man önskar nästan att Gatti hade övergett fiktionsanspråken och berättat sin historia mer sakligt.
Samtidigt är det naturligtvis ett effektivt sätt att vinna över läsaren på Vikis sida, vilket är syftet med boken. En tydlig referens är den tårdrypande romanen Cuore från 1886 som snart sagt alla italienare har läst som barn; likheterna med den kan trigga igång de mest slumrande empaticentra. Gatti missar inte heller tillfället att påminna sina landsmän om att det inte var särskilt länge sedan de själva var utvandrare.
Även om Vikis historia råkar vara förlagd till Italien är den på många sätt universell. Viki själv är bara en nål i höstacken, en droppe i havet, en liten individ vars liv råkar ta en oväntad vändning och nästan utvecklas till en solskenshistoria. Och kanske är det just därför som jag inte kan sluta tänka på vad som händer – i detta nu – med alla de barn som fortfarande lever i skuggan.
Cecilia Schwartz
Lektor i italienska vid Stockholms universitet