Det finns något som faktiskt liknar magi i Jesper Walderstens av allt att döma outslitliga tecknarstil – ett slags taktil medvetenhet som i hans ofta mycket snygga och påkostade böcker går in i kroppen och lägger sig nära det egna medvetandet, nästan som om ens eget telefonsamtalsklotter hade antagit formen av konst.
Ord och språk har hela tiden varit en del av Walderstens bildvärld, men ”Poem” markerar ändå något av en förändring och innebär åtminstone något som liknar en poetisk debut. Om orden tidigare varit viktiga element i bilderna så har bilderna här blivit viktiga för orden, skulle man kunna säga. Oskiljaktiga är de emellertid fortfarande och det vore inte riktigt rättvist att ställa Jesper Waldersten till svars för den något ojämna kvaliteten och den gnutta småpubertala sex- och spritromantik som har letat
sig in i hans dikter. Precis som när man diskuterar låttexter måste man förhålla sig till Walderstens ord i deras kontext, det vill säga i samspel med bilderna, och då blir helheten som vanligt nästan löjligt helgjuten. I likhet med flera av Walderstens tidigare böcker är ”Poem” också ett lyckat samarbete med formgivaren Patric Leo.
Alla sidor i boken är originalverk och det finns något betryggande i att texterna verkligen är framknackade på skrivmaskin på ett papper som sedan täckts med färg. Tror jag i varje fall. Det skulle också kunna tänkas att jag tillhör en specifik målgrupp som relaterar till uttrycket för att jag själv i en tidigare fas av mitt liv levt med villfarelsen att det finns en smittsam skönhet i ett bära hem en uråldrig och vacker men hopplöst överflödig skrivmaskin från loppmarknaden.
Som bäst blir Waldersten – också det i vanlig ordning – när han är lakonisk och rör sig kring en vardaglig ångest. ”jag är ingen/ensamvarg/jag är bara/en väldigt/ensam//varg” står det till exempelvis på en vacker sida där orden omges av en svart, vagt djurliknande siluett i tung svart olja.
Om det inte fick mig att låta så gammal skulle jag skrika att boken är en sinnlig fest.