Tysk litteratur har blivit på modet här hemma i Sverige, och Berlin ses som hela Europas kulturella centrum dit alla intellektuella med självaktning söker sig. Den stora bokmässan i Göteborg förra månaden hade tysk kultur som ett huvudtema. Det kan därför se ut som en tanke att ett av den tyska 1900-talslitteraturens storverk just utkommit i ny svensk översättning: Thomas Manns Bergtagen. Men den tanken måste ha några år på nacken, för en roman på 900 sidor översätter man inte i en handvändning. Över huvud taget är det aktuella intresset för tysk kultur en smula genant i den mån dess företrädare menar sig ha upptäckt något nytt. Sedan århundraden och fram till andra världskriget stod Sverige under massivt tyskt inflytande, långt mera djupgående än det senaste halvseklets anglifiering.
För den som är beredd att i skönlitterär form ta till sig den tyska kulturtraditionen från slutet av 1700-talet fram till 1914 utgör Bergtagen ett utmärkt hjälpmedel. Upplysningsoptimistisk förnuftstro kontra djupdykningar i folkets såväl som den enskildes mörka innandöme, paneuropeisk bildning kontra fosterlands- och hembygdssvärmeri, sund livskraft kontra glorifiering av sjukdomsöverhettad dödslängtan: dessa och många andra motsatspar förlänas inte bara vältaliga språkrör utan gestaltas i romanfigurer av kött och blod.
Men som roman kräver Bergtagen både yttre miljö och en handling. Ramen tog Mann från en aldrig förverkligad novellidé som han fick när han 1912 besökte sin fru på ett högfjällssanatorium i Davos, där hon vårdades en tid. Hela romanen utspelas på en sådan lyxinrättning, och huvudperson är den unge Hans Castorp, nyutexaminerad ingenjör från Hamburg som kommer för att hälsa på en lungsjuk kusin. Besöket är planerat till några veckor men kommer att vara hela sju år. Talet 7 går igen i romanen och utgör ett av flera sätt att strukturera den väldiga textmassan.
Unge Castorp är arvtagare till bildningsromanernas hjältar som finner sig själva i konfrontation med olika mentorer och sociala kretsar. Under loppet av sina sju år på alpsanatoriet mognar den naive ynglingen till ansvarskännande man med kraft att ta ställning till de många entusiastiskt framförda idéer han möter. Det är framför allt två olika livshållningar som ställs mot varandra, den ena förförisk och den andra moraliskt krävande. Förförelsen består i flykt in i sjukdom och död. Scenen är ju ett sjukhus som står för ett Europa i andligt förfall där patienterna avsäger sig personligt ansvar för vad som sker i världen i stort. Formeln för detta svek fungerade som ett berusningsmedel för den unge Thomas Mann: slutorden i Wagners Tristan och Isolde: "Unbewusst, höchste Lust". Den högsta lusten består i medvetslös utplåning av individens gränser.
I romanens centrala scen tar Castorp avstånd från denna frestelse. Under en skidfärd uppe i bergen hör han i ett drömlikt tillstånd ord som kommer att förändra hela hans liv: ?Människan skall för godhetens och kärlekens skull inte låta döden få makt över hennes tankar.? Orden är typografiskt särmärkta även i originalet.
Men en kitslig fråga: låter inte "sina" tankar bättre? Annars är Ulrika Wallenströms nyöversättning ett stordåd utfört i konkurrens med den första översättaren, Karin Boye, och i lätt seger över Boyerevideraren Nils Holmberg. Hon förmår inte bara ge svenskt liv åt Manns böljande perioder utan också att smidigt infoga en mängd hel- och halvcitat och anspelningar på äldre litteratur.
Viktigast bland källorna är Goethe ? Mann kände sig som förvaltare av hans bildningsideal och varierar i sina senare romaner olika goetheska teman. Ett sådant är tanken på en "pedagogisk provins", gestaltad i Goethes roman om Wilhelm Meister: en geografiskt men framför allt politiskt och intellektuellt avskild och suverän provins där individer fostras till ansvarskännande världsmedborgare. Sanatoriet i Bergtagen utgör en sådan provins men visar också faran med den sortens avskildhet. "Godhet och kärlek" utövas i första hand i den större mänskliga gemenskapen, inte i avskildhet.
Att läsa Bergtagen är att i Hans Castorps fotspår företa en lång och berikande bildningsresa genom den europeiska historiens pedagogiska provins. En författare som gått vidare i både Goethes och Manns spår är Hermann Hesse vars sista roman Glaspärlespelet tilldrar sig i en sådan provins. Men där liksom i Bergtagen är resans mål att återvända till det "vanliga" livet nere på "slättlandet" fjärran från idéernas alphöjder. En skillnad mellan de båda författarna är dock att Mann avslutar sin roman med att låta Castorp gå ut som enkel soldat i första världskriget medan Hesse vid samma tid bekände sig till pacifism.