Biobesökandets ritualer

Den traditionella filmhistorien och sedermera filmvetenskapen har i regel handlat om filmerna i sig, det enskilda verket, filmproduktionens villkor och allehanda närbesläktade biområden. Emellanåt har man också ägnat åskådarna sitt intresse, ofta då i form av olika påverkansstudier där syftet t ex kan vara att leverera argument i den ena eller andra riktningen för att legitimera olika former av restriktioner eller tvärtom.När Lundaetnologen Carina Sjöholm skrivit sin avhandling om att gå på bio är greppet lite annorlunda vad gäller förhållandet mellan film och publik. Hon har koncentrerat sig på själva biogåendet som social händelse med alla dess ritualer och på hur dess funktion varit inbäddat i det vardagliga livet. Närmare bestämt har hon fokuserat på ungdomen och deras biogående under framför allt 1940- och 50-talet och med ytterligare koncentration på den skånska landsbygden och dess småsamhällen.Tre skärningspunkterHennes studie hamnar således i inte mindre än tre olika skärningspunkter: den mellan tradition och modernitet, den mellan barndom och vuxenliv samt den mellan land och stad. Tidsutsnittet kommer också att omfatta den tid då svenska folket vare sig förr eller senare gått så mycket på bio och biogåendet spelade en mycket större roll i människors liv än vad det gör i dag.Huvudinriktningen har varit att se det hela som en del av en läroprocess där en hel generation växte in i ett modernt samhälle och där man inte visste vad framtiden kunde bära i sitt sköte. Dessutom räckte inte äldre generationers livserfarenheter längre till för att ge vägledning. Tiden var i mycket en brytningstid i det svenska samhället. Det var då det samhällsbygge växte fram som vi allt sedan dess gärna kallat det svenska folkhemmet. Nu var detta i sig inte ett så avgörande brott med det förflutna som man gärna vill föreställa sig och Sjöholm har inte riktigt tydliggjort den ambivalens som trots allt vidlåter både tiden och detta samhällsprojekt. T o m radikala banérförare som makarna Myrdal förankrade en del av sina djärva idéer i det förflutnas mylla.Ungdomskulturens födelseNär det gäller ungdomen i sig som kategori blir författaren också en aning motsägelsefull. Å ena sidan lutar hon åt den mer traditionella uppfattningen om efterkrigstiden som något av födelsetiden för en speciell ungdomskultur. Å andra sidan medger hon att det fanns ansatser även tidigare. Jag finner i litteraturlistan en hänvisning till en studie om ungdom och modernitet på 1930-talet som bl a undertecknad var delaktig i och blir lite förvånad att hon inte närmare diskuterar de slutsatser som fanns där, nämligen att det redan då började utkristalliseras en nöjesindustri specifikt inriktad på ungdomen. Redan i början av detta decennium hördes många bekymrade röster om ungdomar som nu tjänade tillräckligt med pengar för att slösa bort dempå ett vidlyftigt nöjesliv.Men huvudpunkten ligger som sagt vid att se biobesöket som en form av social eller kulturell träning där man följde vissa rituella mönster vid själva biogåendet och där det växte fram en likaledes speciell ram runtomkring med samlande av filmbilder, läsande av filmtidskrifter som Filmjournalen och så vidare som hjälpte till att utveckla den kulturella kompetensen.Samlade bilder Många samlade på filmstjärnebilder vilket också blev en del i samma process. Allt fick det ändamålet att ge en form av sinnesträning, att hjälpa till att bearbeta den osäkerhet man kunde känna inför de möjligheter men även problem det moderna kunde innebära. Man lärde sig det som den moderna tiden innebar t ex beträffande sitt utseende och nya skönhetsideal. Där fanns filmstjärnorna med som ett slags förebilder.Man var även friare att välja livsstil än vad tidigare generationer haft möjlighet men själva valet innebar i sig att stå inför något okänt och osäkert. Biografen kunde också därför få den funktionen att fungera som både ett fysiskt och mentalt frirum inom vilket det var möjligt att lära sig och utforma de roller som den nya tiden krävde. Författaren påpekar också med stöd av annan forskning att allt detta inte minst hade betydelse för den kvinnliga frigörelsen. Filmerna fungerade således inte i första hand som spridare av s k falska ideal vilket annars populärkulturens motståndare traditionellt har hävdat.Svårt att minnasTill hjälp för sin studie har författaren haft ett omfattande frågematerial och det är här som svårigheterna infinner sig vilket hon också diskuterar. Vad minns man så här några decennier efteråt och vill man också inte gärna lägga till rätta när man berättar för en icke bekant person? Hon försöker komma tillrätta med detta genom att sätta in det i ett större och övergripande teoretiskt sammanhang. Det är nu inte heller utan bekymmer. Man tenderar då gärna att låta teorin styra empirin i stället för att testa teorin mot det empiriska materialet. Det är trots allt i redovisandet av alla enskilda berättelser som bokens styrka ligger och kanske borde hon ha försökt hitta mer samtida material, vilket nu i sig inte är det lättaste. Men kanske hade ett flitigare utnyttjande av sådant som frågespalter i de olika samtida tidskrifterna varit mer på plats. De brukar säga mycket om sin samtid.Spretig framställningÖverlag har framställningen blivit lite i spretigaste laget genom ambitionen att greppa över så mycket som möjligt. Det finns flera sidospår som författaren knappt hinner in på förrän hon hastar vidare. Ändå saknas i stort sett filmerna.Vad såg man egentligen? Även om informanterna själva knappast berör detta, man minns mer av själva biobesöken och alla de sinnesintryck som var förknippade med dessa, så var det knappast likgiltigt vad man valde att se. Det dröjde kanske innan vi fick en mer renodlad ungdomsfilm som var inriktad på just denna kategori. Av ekonomiska skäl var den sammantagna svenska filmproduktionen inriktad på den totala biopubliken men jag vill gärna förfäkta den åsikten att många av dåtidens stora publiksuccéer ofta innehöll en ungdomstematik som kunde vara väl så givande.Här skulle en en hänvisning till fler konkreta filmexempel ge en resonansbotten till hennes resonemang och redogörelser. 1950-talets största svenska publikframgång och kanske en av de mest sedda svenska filmerna någonsin var Hon dansade en sommar. Det är svårt att finna ett bättre filmexempel som så väl illustrerar just det hon vill ha sagt om tiden som en brytningstid mellan tradition och modernitet. Det var en film som fångade upp en dagsaktuell debatt som fördes inte minst inom landsbygdens rörelser om man skulle bejaka det nya samhället eller förkasta det.@6b Byline/recension:Per Olov Qvist