Biografi som ger lust till musiken

Om någon skulle be mig välja en svensk favorittonsättare skulle jag ha svårt. Det har ofta påpekats att Sverige - till skillnad från Norge, Danmark och Finland - saknar en riktigt betydande tonsättare. Vi har ingen Edvard Grieg, ingen Carl Nielsen, ingen Jean Sibelius. Ett besvärande förhållande, möjligen, när vi ska hävda nationell prestige gentemot våra grannländer, men å andra sidan finns det en rejäl bunt svenska tonsättare som väl kvalificerar sig i nivån strax under i internationell uppskattning och betydelse. I en serie böcker om svenska tonsättare har Musikaliska Akademien föresatt sig att ge dessa tonsättare det erkännande som de är berättigade. Och en av tonsättarna som definitivt hamnar i den skaran är Emil Sjögren (1853-1918). Förra sekelskiftet var det inte någon av dem som vi idag förknippar med nationalstolthet eller internationella triumfer som fick mest uppmärksamhet. Vid den tiden hade ännu inte Alfvén och Stenhammar blivit de nationella ikoner som de sedermera blev.

Den som då fick epitetet "Sveriges störste tonpoet" var Emil Sjögren. När Verner von Heidenstam skrev "Sverige" i diktsviten Ett folk 1899 var målsättningen klar: Nu skulle fosterlandet begåvas med en ny, slagkraftig och officiell nationalsång. (Som bekant var - och är - ju "Du gamla, du fria" inte officiell nationalsång.) Och den tonsättare han i första hand vände sig till var inte Alfvén, Peterson-Berger eller Stenhammar (som ju så småningom blev den som tonsatte dikten), utan Emil Sjögren. Sjögren fullföljde aldrig Heidenstams uppmaning, kanske därför att diktaren föreställde sig texten tonsatt som "en dundrande marsch"(!).
Och nu blir det lite brännande. Vad är svenskt? Det har dryftats i sekler (under Emil Sjögrens egen tid skrevs det en hel riksdagsutredning som handlade om Det svenska lynnet), men tydligen har Sjögren inte haft några sådana funderingar. Eller åtminstone varit en smula frånvarande när det har slagits på pukan för fosterlandet. Istället har intrycken från både tysk och fransk musik ofta påpekats - i Frankrike fick han dessutom ett remarkabelt genombrott under de två första decennierna av 1900-talet, ja, han var tveklöst den nordiska tonsättare som framfördes oftast i Paris, överglänst bara av Grieg. Och ser man till textvalet i sångerna är det påfallande hur internationellt inriktad Sjögren var - det är en stark fokusering på norska, danska och tyska texter (och många andra utländska dikter i svensk översättning). Att en sådan tonsättare kunde bli ansedd som nationalkomponist framstår som en intressant paradox.

Vem var då Emil Sjögren? Om det skriver Anders Edling utomordentligt fängslande i sin nyutkomna biografi. Stockholmstonsättaren, som började som biträde i ett pianomagasin och slutade som hyllad tonsättare i "splendid isolation" i en Knivsta-villa, hade genom sina sånger och sin kammarmusik (främst de fem violinsonaterna och pianomusiken) blivit Sveriges mest avhållne tonsättare. Ytterligare en egenskap som gjorde Sjögren så beundrad var hans improvisationsförmåga, framför allt på orgel. 1891 utnämndes han till organist i den nybyggda S:t Johannes kyrka i Stockholm, och hans orgelspel drog stora lyssnarskaror till kyrkan - "att gå i Johannes och lyssna på Sjögren" blev ett begrepp.

Anders Edlings stoffrika och föredömligt infallsrika biografi är onekligen välkommen. Det är en kulturgärning av mått att lyfta fram en tonsättare som idag troligen mer omnämns med respekt än framförs. Skälet till att Sjögren ganska snart efter sin död hamnade i bakvatten diskuteras av Edling, och det är nog ofrånkomligt att avsaknaden av större, orkestrala verk har gjort att sentida bedömare har tenderat att negligera honom. Snart spelades nästan enbart den berömda 2:a violinsonaten i e-moll - så dominerande att man i mitten av 1900-talet, då min egen far studerade vid Musikaliska Akademien, fick lära sig att kalla honom E-moll Sjögren.
En av förtjänsterna med boken är att man får en omedelbar lust att plocka fram noter och inspelningar av Emil Sjögren. När man hör exempelvis violinsonaterna infinner sig en märklig glädje över att ha hört något som visserligen kan spåras till Grieg-Söderman-traditionen, men också har något alldeles eget. Det är tonsättningar burna av äkta sentiment och lidelsefull högstämdhet - det är påfallande hur ofta ord som "ädel" och "förnäm" smyger sig in i karakteristikerna av Sjögrens musik. Ädel som den mahognybruna konjak Sjögren hade som ständig följeslagare. Ty två sjukdomar hämmade honom under hela hans karriär - dels en svårartad psoriasis, dels en periodvis förtärande alkoholism.

Det finns all anledning att lyckönska musikintresserade till Edlings bok, grundad som den är på djupgående arkivstudier och imponerande översikt över Sjögrens tonsättarbana. Förhoppningsvis leder den till en återupptäckt av Emil Sjögren som - om inte Sveriges främste tonsättare - så åtminstone en bland dem.

Biografi som ger lust till musiken

Uppsalaförfattaren Anders Edling har skrivit en fängslande biografi om tonsättaren Emil Sjögren. Ola Nordenfors hoppas att boken leder till en återupptäckt av en av Sveriges främsta tonsättare.