Vad skapar en psykopat? Vem bestämmer vad som är friskt och vad som är sjukt? Hur ska ett samhälle skydda sig från de individer som inte fungerar i en gemenskap? Är empati en evolutionär nödvändighet?
Det är några frågor som, antyder baksidestexten, behandlas i Marie Hermansons nya spänningsroman Himmelsdalen. Och om ”en kritisk och tankeväckande skildring av sjukt och friskt i vårt samhälle” verkligen är vad man väntar sig blir man nog rätt så besviken. Är man däremot ute efter en snabbläst thriller som utspelar sig i en snudd på vardagsfantastisk och suggestivt hotfull miljö utan några större moralfilosofiska anspråk är chansen betydligt större att man blir nöjd.
Den före detta karriärstolken Daniel Brant lever ett stillsamt liv som språkvikarie på en gymnasieskola i Uppsala. Han är en frånskild, luggsliten 35-åring som fyller sin fritid med dataspel som World of warcraft och Grand theft auto. När han plötsligt får ett brev från sin förlupne enäggstvilling Max – bröderna har inte vuxit upp tillsammans och har ingen kontakt – som vill träffa Daniel på ett lyxigt hälsohem i schweiziska Himmelstal ser han chansen till en billig semester. Daniel och Max är varandras spegelbilder men i allt annat varandras motsatser. Där Daniel är återhållsam och försiktig är Max vild och manisk, och att han befinner sig på en kurort efter ännu ett sammanbrott är ingen överraskning. Väl på plats märker Daniel snart att Himmelstal inte är ett vanligt spa, även om miljön är vacker och anläggningen lyxig, men låter sig ändå övertalas att för några dagar agera ställföreträdare för sin bror.
Dagarna går och Max kommer inte tillbaka, och Daniel inser snart att Himmelstal varken är ett hälsohem eller en psykiatrisk klinik i vanlig bemärkelse, utan en avspärrad koloni för kontroversiell forskning på våldsbenägna psykopater.
Marie Hermanson är väldigt skicklig på att långsamt förvrida vardagen i riktning mot någonting mörkare och mer svårgripbart. Det är den största behållningen med Himmelsdalen, även om stegringen ibland drar mot det övertydliga. Redan i bokens första mening tror Daniel att brevet från brodern är sänt från Helvetet (till han ser att det står Helvetica på frimärket), bilfärden dit går över en väg som formar sig till en snara och Max drar myten om roddaren som bara kan befrias från sitt uppdrag som färjkarl på Hades genom att lura någon annan att ta över årorna. Men oftast förtätas stämningen av mer subtila cliffhangers.
Utan att avslöja för mycket kan man också konstatera att slutet innehåller ett överflödigt deus ex machina-inslag, och att romanen skiljs från sin läsare utan att lämna några nämnvärda spår. Av det som kunde ha blivit den diskussion om sjukt och friskt som baksidestexten utlovar märks inte många spår. Snarare tvärt om; i sin skildrig av psykopati är romanen tämligen svartvit. Men som spännande sidvändare, komplett med vansinniga vetenskapsmän, intressanta bikaraktärer och en romantisk kärlekssaga mot alla odds, har den stora förtjänster.