Blottar fördomar och ruskar om

Journalisten Katarina Wennstams första bok Flickan och skulden (2002) handlade om samhällets syn på våldtäkt. Med otäcka fall ur verkligheten skildrade hon hur våldtäktsoffer anklagas för att själva ha en skuld i det som hänt. Om de var fulla och hade kort kjol, ja då borde de ha förstått att något skulle hända. Katarina Wennstam menade att domstolarna genom sin utfrågning av de utsatta tjejerna låter förlegade värderingar styra domsluten. Boken satte igång en livlig debatt om synen på våldtäkt i Sverige.I sin nya bok En riktig våldtäktsman har Katarina Wennstam siktet inriktat på förövarna i stället för offren. Hon vänder ut och in på frågan vem "våldtäktsmannen" egentligen är och visar genom reportage och intervjuer med bland andra jurister, poliser och psykologer att samhällets syn på våldtäkt inte bara är grovt kvinnoföraktande, den innehåller också djupt rotade fördomar om våldtäktsmännen och manlig sexualitet.Ett starkt och viktigt avtryck gör kapitlet Våldtäkt i media — och i verkligheten. Det är i press och tv den bild vi känner av "en riktig våldtäktsman" skapats och florerar. Katarina Wennstam visar med hjälp av tidigare forskning hur bilden ser ut: Våldtäktsmannen har oftast icke-svensk bakgrund, är ung, hoppar på någon som han inte känner och har ett kriminellt förflutet.Mot det här ställer hon de fall som aldrig kommer upp i media. Fall där förövarna har haft en bra uppväxt, är "helsvenska", känner offret och har en ordnad tillvaro. De blir oftast bara en liten notis i lokaltidningen. Men de är långt fler än de som stämmer överens med mediernas braskande rubriker.Även förövarna refererar till mediernas bild visar Katarina Wennstam. Som när en ung kille undrar: "Varför ska jag stämplas som våldtäktsman bara för att jag har missuppfattat ett nej på fyllan?" // Bilden jag har, samhällets bild, är ju en annan". Hans bild är "en kille som hoppar fram ur skogen med en stor kniv".Felaktig schablonbildVarför är det då viktigt att problematisera våldtäktsmännen? Av flera skäl. Katarina Wennstam poängterar att fördomarna leder till att många poliser inte vet vad de ska göra när de får in någon som inte stämmer överensmed deras bild. Risken finns att de direkt tänker att han är oskyldig. Exempel ur rättegångsprotokoll illustrerar hur snygga, trevliga, svenska grabbar med ordentliga jobb lättare flyr undan en våldtäktsanklagelse. Vetskapen om att det är så kan i sin tur innebära att en utsatt tjej undviker anmälan, konstaterar hon.Katarina Wennstam diskuterar redan under första sidorna hur manlig sexualitet skildras: Föreställningen om mannen som går omkring som en krutdurk som kan explodera bara retningen är den rätta - Myten om alla män som potentiella våldtäktsmän. Hon påminner om alla de killar som vet att nej betyder nej och beklagar att inte fler män förstår att jämställdhetsdebatten också handlar om en förändring av bilden av den manliga sexualiteten. Hon tar upp det, men det och frågan om mäns ansvar hade båda gärna fått en än mer framskjuten plats i boken.Men i ett rykande färskt sista avsnitt, anledningen till att bokens utgivning sköts upp en månad, använder sig Katarina Wennstam av det så kallade Tumbamålet, som nyligen var uppe i Högsta Domstolen, för att belysa bilden av den manliga sexualiteten och sammanfatta boken.TumbamåletDär friades tre män från anklagelsen att ha våldtagit en 35-årig kvinna. Katarina Wennstam ser utgången som ett typfall för samhällets syn på våldtäkt, "att ett flirtigt, utmanande beteende" hos en kvinna "förutsätter att killarna inte kan hejda sig". Som hon skriver fick Tumbamålet inte bara kvinnor att protestera, också flera män rapporterade att de inte håller med om att det Tumbamännen gjorde var normal manlighet. Alla män lockas alltså inte att av att på kö efter sina kompisar ha sex med en full kvinna och sedan hämta dit andra män.Förutom ett starkt innehåll och massiv research är det rappa, okomplicerade språket en av bokens förtjänster. Katarina Wennstam bjuder generöst på egna erfarenheter och erkänner utan omsvep sina fördomar om "våldtäktsmannen".Även om man kan bli trött på vissa upprepningar och utvikningar under bokens 360 sidor måste man samtidigt konstatera: Det här är ett ämne som kräver att man hamrar länge för att få folk att fatta.En riktig våldtäktsman borde läsas av poliser, jurister och alla andra. Den blottar fördomar, inte bara om våldtäktsmän, utan om vår syn på invandrare, klasskillnader och brottslingar i allmänhet. Katarina Wennstam vänder, liksom i sin förra bok, upp och ner på läsarna, ruskar om och får oss att förstå att vårt rättssamhälle inte är så jämlikt och fint som vi ibland inleds att tro.Det är bara att hoppas att hon mäktar fortsätta att ta i komplicerade och känsliga ämnen, för hon gör det trovärdigt och enormt engagerat.