Blottlägger det mest privata

Nyligen utgavs en berättelse i romanform om Karin Boyes vistelse i mellankrigstidens Berlin. I centrum stod den bisexuella diktarens dragning till det egna könet och hennes förbindelser med kvinnor, den ena verklig, den andra fiktiv.´

Även om jag inte vill använda en kritikers klassificering ”tantsnusk”, är det för mig sorgligt att se en mångsidig och spännande författare reduceras. Desto mer betryckt blir man av att nästan samtidigt få i sin hand Karin Boye. Okända brev och berättelser, redigerad av Pia-Kristina Garde.

Det är inte länge sedan en samling brev med Karin Boye som avsändare publicerades, i urval, väl att märka. Garde säger sig i sitt förord inte ha velat ge redaktörkollegan tillgång till de brev som hon nu själv ger ut – hon hade lagt ned så mycket arbete på att samla dem att hon själv vill ha äran.
Men någon ära kan det sannerligen inte bli tal om. Det hade varit bättre för Garde att svara ja till "konkurrenten” (som är litteraturvetare). Med den nyutkomna romanen om Boyes sexuella läggning och utlevelse i färskt minne blev jag häpen och förskräckt att på försättsbladet till brevsamlingen få läsa ett långt citat ur Gillian Hanscombes Sybil: The Glide of Her Tongue, uteslutande om ”being a lesbian”.

Citatet förbryllar desto mer när man läst boken. Det är bara en av Karin Boyes adressater i samlingen som brevskrivaren hade ett lesbiskt förhållande med, eller som veterligen alls var lesbisk. Men det räcker mer än väl. Föremålet är Gunnar Ekelöfs första hustru Gunnel Bergström, lärarstuderande. Boyes och Bergströms sexuella relation tycks ha varat ett knappt halvår. Eftersom Bergström då mest befann sig i Skåne, blev Boyes eldiga kärleksbrev många. Man saknar mottagarens egna brev – för mig känns det alltid tomt och lamt att läsa en ensidig brevväxling. Och orättvist mot den ohörde!

Vad hade Karin Boye med sin starka integritet känt, om hon fått se den långa raden av högst intima, förälskat fjolliga brev blottlagda för allmänhetens ögon? Att föreställa sig det är upprörande. Betecknande nog såg Bergström till att originalbreven förstördes efter hennes död. Men då hade Garde hunnit kopiera dem – hon berättar själv att Bergström led av bipolär psykisk sjukdom. Ja, inte kan hon ha varit vid sunda vätskor. Kanske gav hon aldrig ens tillstånd till denna publicering.

Kunde inte de kopierade breven i stället ha fått ligga på ett universitetsbibliotek, tillgängliga för forskningen? Och vad de andra breven beträffar – vad är läsvärdet hos alla de korta, konventionella kondoleansbreven efter Boyes död, som hennes familj mottagit och sparat?
Låt oss hoppas att Boyeintresset i fortsättningen inte riktas mot hennes relationer av skilda slag, utan att det skrivs om hennes verk, om hennes storartade diktning och dito kulturjournalistik. Och om hennes idéer, hennes filosofiska orientering, hennes samhällskritik, hennes feminism. Det räcker ett gott stycke!