Likaväl som vi tänker på Det svenska popundret som det stora i musikvärlden i tänker vi oss ofta som att Det svenska deckarundret är världsledande. Vilket inte är helt fel, det som numera marknadsförs som ”nordic noir” når långt utanför landets gränser. Men självklart skrivs det hur mycket som helst – och mer – på annat håll. USA och England, och de övriga nordiska länderna är ju stora producenter. Ett land som dock inte märkts så mycket hittills i genren är Tyskland.
Det vill Nele Neuhaus, som fått ett stort internationellt genombrott, med ”Snövit ska dö” ändra på. Och även om svenska deckarförfattare slagit stort och bra i Tyskland känns Neuhaus mer influerad av anglosaxisk kriminallitteratur.
Neuhaus har flytet i pennan och en bra historia i grunden med ett bra radarpar till poliser i fokus, och har man väl börjat läsa är man fast. Däremot tar hon i väl mycket och hennes berättelse lider en del av att vara överlastad. Hon är en god hantverkare och lyckas hålla spänningen vid liv även om hon använder en väl bred pensel i längden. Det blir en del grova hopp och emellanåt skiner det väl mycket igenom att hon förmodligen vill att hennes roman ska filmatiseras. De flesta karaktärerna är utmejslade med en förkärlek för det traditionella, för att inte säga gammalmodigt dramatiska, och glamorösa.
Det startar dock lovande. Efter tio år i fängelse kommer Tobias Sartorius tillbaka till den pittoreska byn Altenheim. Han dömdes på indicier mot sitt nekande för mord på två jämnåriga flickor, även om kropparna inte kunde återfinnas. Samtidigt som han kommer tillbaka till sitt nu förfallna föräldrahem och möts av den fientliga stämningen från grannarna hittar polisen ett skelett efter en ung flicka på en övergiven militärflygplats.
Neuhaus har ett stort och brett galleri av personer att ta ifrån. Tobias hårt prövade föräldrar, byborna, hans gamla vänner inkluderande Nadja som nu är berömd skådespelare, den förståndshandikappade Thies, kulturministern Lauterbach, kapitalisten Terlinden. Och inte minst poliserna Pia Kirchoff och Oliver von Bodenstein som båda är värda en egen roman, utan brott.
Tobias Sartorius är främst i blickfånget, en mångfacetterad och förstås hårt plågad man. Han är själv inte säker på vad som hänt utan har i samband med en stor alkoholpåverkan inget minne av den kväll flickorna försvann. När ännu en flicka saknas en kväll och han själv inte har några minnesbilder av gårdagen blir ruelsen än större. Är han skyldig trots allt?