Briljant politisk satir
Lena Anderssons i dag utgivna roman Du är alltså svensk? är hård mot de hårda strukturerna men öm mot människorna som fastnat i dem. Hon bearbetar samma tema som i sin prisade debutroman, men med nya språkliga medel. Kort sagt en lysande, rik bok, skriver Maria Küchen.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lena Andersson: Du är alltså svensk? (Natur & Kultur)
Lena Andersson gjorde uppmärksammad, rättmätigt lovprisad debut för fem år sedan med romanen Var det bra så?, där sprickor och lögn i den officiella svenska välviljan mot invandrare och underklass avslöjas i blixtljus. I Du är alltså svensk? bearbetar hon samma teman med nya språkmedel.
Mardrömstillstånd
Var det bra så? skildrar, med hyfsad realism, livet i en invandrartät förort. Du är alltså svensk? är däremot rena Kafka. Gestaltningen skevar in mot ett mardrömstillstånd där omedelbara, fysiska detaljer blir extremt påtagliga och därmed lika extremt signifikanta. Kärleken har samma skruvande effekt på huvudpersonens psyke: "Han gör så att rummet kröks och taklamporna svänger." Det är obehagligt — mycket obehagligt — eftersom Lena Anderssons språkprecision övertygar mig om att tillståndet hon skildrar faktiskt existerar.
Det är så här det är, ju. Just så här sjukt. Och det är hos oss det är så. Här. Nu. I fina Sverige.
Lena Anderssons huvudperson, Fatima, är berber, vaktmästare i regeringskansliet och statsministerns älskarinna. Hennes hjärtas saga är alltså en ond nuets saga om makt; om hur den svenska samtida makten av taktiska skäl anammat en korrekt image i t ex invandrarfrågor utan att någonting i realiteten förändras alls. De styrande fortsätter styra, de styrda sitter fast i förnedring och maktlöshet, en förtrycks -process som skickligt döpts om till "integration".
Maktens landskap
Lena Andersson beskriver ett maktens korridorlandskap styrt av kvoterings- och trygghetsreglementen in absurdum. Brödet i fikarummet får inte skäras med kniv. Statsministern skaffar alltså "arabisk" älskarinna för att det ser bra ut. En (1) anställd sikh ger fler etnicitetspoäng än fjorton norrmän; har en myndighet haft turen att lyckas anställa en (1) sikh, då behövs inga fler invandrare på den arbetsplatsen för att blattekvoten ska vara fylld.
Verklighet nära fiktion
Verkligheten ligger skriande nära fiktionen, flåsar den i nacken. För bara någon vecka sen läste jag i tidningen att Skanska, mycket till företagets egen förvåning, är bäst i Sverige på att följa etniska uppförandekoder. Och när Barbro Hedvall skriver på DN:s ledarsida att vi svenskar, till skillnad från stackarna i Ryssland, kan känna tillit till våra myndigheter — en tillit som "tyvärr är svår att exportera" — då ligger hennes etnocentriska självbelåtenhet, och hur hon formulerar den, nära det
maktspråk som talas av tupparna högst upp i Du är alltså svensk?
Kort sagt: Detta är briljant politisk satir. Den är hård mot de hårda strukturerna men öm mot människorna som fastnat i dem. Också kungen och statsministern är människor som fastnat. Del tre i triptyken, "ur en statsministers kvarlämnade anteckningar", skär i hjärtat:
"När min far åkte Vasaloppet gav jag honom sportdryck i Oxberg och åkte sedan till Mora med bil. Resten av jordens befolkning åkte också till Mora med bil just då och vi satt alla fast. Far hann i mål och blev kall. Hans överdragskläder låg i bilen. Han fick lunginflammation och dog. Vad gjorde vi överhuvudtaget där han och jag, i Dalarna tillsammans? Ur spår far, jag vill förbi."
Sådana små täta svarta romaner-i-romanen slösar Lena Andersson med. Att kalla en text "rik" är att nöta ytterligare på en redan tröttsam litteraturkritisk modeklyscha, men hennes roman är faktiskt rik.