Vissa personer funderar ut värsta tänkbara scenario i alla situationer och bestämmer sig för att det är så. Som en skyddsmekanism mot besvikelser. Dit hör inte huvudpersonen Aksel i Stig Sætterbackens roman Lämna mig inte. Aksel har inget kvar att vara besviken på och når bara första steget. Han ser framför sig hur hans ex-flickvän blir påsatt av 17 killar på en krogtoalett och är uppriktigt övertygad om att hans liv är slut vid 21 års ålder.
Grundhistorien är enkel. Aksel har blivit dumpad av sin före detta flickvän som han fortfarande älskar och de inledande kapitlen behandlar de där jobbiga mötena för att få tillbaka saker som blivit kvar hos den andra, det meningslösa hoppet om att det ska bli bra igen fast man vet att det inte kommer att hända och de svartsjuka inbillningarna om den andras nuvarande utsvävande liv.
Det sistnämnda visar sig i Lämna mig inte åtminstone delvis vara sant och däri ligger en av Stig Sætterbackens styrkor – förmågan att skruva till och lämna läsaren i en obehaglig osäkerhet om vad som är sant och inte.
Andra delen beskriver det ljuvliga förhållandet som redan i sina ljusa stunder delvis skuggas av huvudpersonens svartsjuka. Sætterbacken radar upp träffsäkra beskrivningar som alla som någonsin haft ett kärleksförhållande bör känna igen sig i. Små detaljer som får en förälskad person att åka i en emotionell bergochdalbana.
Boken balanserar på gränsen till det banala, men landar oftast i det allmängiltiga. Och snart framgår det att det inte är någon sund kärlek det handlar om – utan en besatthet som går lite för långt, är lite för stark och oundvikligen leder till våldsamheter.
Den norska författaren Stig Sætterbacken, vars romaner Siamesisk, Sauermugg redux och Osynliga händer tidigare har översatts till svenska, är känd för sin brutala berättarstil och förkärlek för människors mörkare sidor. Lämna mig inte är ett praktexempel på båda delarna.
Romanen börjar med raderna: ”Se det framför dig. Du är tjugoett år, och vet att ditt liv är slut. Samhället är ont. Alla människor är onda. Hade du haft en atombomb skulle du inte ha tvekat.”
Från början tar man inte orden på allvar. Man kan väl inte skriva en roman som helt saknar hopp? Man småskrattar lite för sig själv, men ju längre läsningen fortgår ju mer uppdagas det att det är just vad Sætterbacken gjort och att Lämna mig inte därför är en fruktansvärd läsning. En läsning som går bortom bra eller dåligt och sätter sig som en jobbig utväxt på hjärnan.
Den tredje och sista delen är en beskrivning av hur Aksel mobbas på högstadiet och skadar sig själv för att stå ut. Det mest positiva som finns är en dröm om att avrätta alla människor omkring sig och skotta ned dem i en massgrav. Och några få flyktiga stunder av lycka, som snart försvinner in i allt det andra.