Bushs grandiosa plan

Under George W Bushs mandatperiod har utrikespolitiken stått i centrum. Hans eftermäle kommer i hög grad bestämmas av kriget i Irak och kampen mot terrorismen.Just nu ser det bekymmersamt ut för presidenten. Utvecklingen i Irak går sämre än Vita huset någonsin kunnat föreställa sig. Samtidigt är, snart tre år efter attackerna mot New York och Washington, terrorist­hotet fortfarande påträngande. al-Qaida är långtifrån besegrade. I Afghanistan omgrupperar sig talibanerna.Moralisk auktoritetDessutom har USA förlorat en stor del av sin moraliska auktoritet i omvärlden. Redan från början motsattes kriget i de flesta länder. Inga massförstörelsevapen — vars närvaro ju var huvudargumentet för ockupationen — har ännu påträffats. Efter avslöjandena om tortyr och förnedring av irakiska fångar uppfattas de amerikanska trupperna mer som förtryckare än befriare. Samtidigt är den politiska situationen instabil. Få tror att lugn och säkerhet återvänder när övergångsregeringen installeras vid månadsskiftet.Vad som för ett drygt år sedan framstod som en triumf beskrivs i dag i närmast apokalyptiska termer. I USA visar opinionsmätningar att väljarna — illa för en sittande president mindre än ett halvår före valdagen — anser att kriget inte var värt priset. Förtroendesiffrorna för George W Bush rasar.Så här var det aldrig tänkt. Hur kunde det gå så fundamentalt fel?Ett indirekt svar ger journalisten James Mann i Rise of the vulcans — The history of Bush's war council. Mann skildrar amerikansk utrikespolitik från Vietnamkriget till våra dagar genom en porträttering av den lilla grupp som i dag bär huvudansvaret för kriget i Irak.Det är en utomordentligt skicklig och balanserad redogörelse för framväxten av en historisk brytningsperiod, fullt jämförbar med tiden efter and­ra världskrigets slut. Utmärkande för den nya politiken är att USA nu bryter med och ignorerar de institutioner och allianser man en gång byggde upp. Internationella avtal och organisationer, FN, Kyotoavtalet, den permanenta brottmålsdomstolen, uppfattas i dag som ett hinder mot amerikanska ­intressen.Den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitikens utformning betonar militär styrka på bekostnad av diplomati, handel och ekonomisk integration. Försvarsbudgeten är överlägset större än alla andra staters. Inget land ska kunna utmana USA militärt.Av detta följer en förpliktelse att ingripa mot hot och i konflikter som anses hota amerikanska intressen. Efter det kalla kriget och efter den 11 september 2001 duger inte längre den traditionella avskräckningspolitiken.President Bushs säkerhetspolitiska doktrin består alltså av två, samspelande, komponenter. Den ena är kvantitativ, den andra moralisk.Häri ligger den viktigaste förklaringen till att så pass oliktänkande personer som utrikesminister Colin Powell och vice president Dick Cheney kan samsas. Pragmatikern Powell — med bittra erfarenheter av ­Vietnamkriget — ser ett starkt försvar som en förutsättning för amerikanskt manöverutrymme. För den konservative Cheney ger dominansen i manskap och vapen möjligheten att sprida och stärka amerikanska värderingar globalt.De bärande värderingarna och principerna i amerikansk utrikespolitik har växlat, allt efter innehavaren av Vita huset. Richard Nixon satsade på avspänning och stormaktspolitik. Ronald Reagan övergick från att vara hök till samarbete och nedrustning. George Bush gick i krig mot Irak med en stor, FN-sanktionerad koalition. Tysklands enande och Sovjetunionens kollaps hanterades i internationellt samråd.Under dessa republikanska presidenter danades Cheney, Powell, försvarsminister Donald Rumsfeld, nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice, biträdande försvarsministerns Paul Wolfowitz och biträdande utrikesministern Richard Armitage. Och under denna tid växte en motreaktion fram bland dem, både principiell och praktisk-politisk. De förändrade hotbilderna efter det kalla kriget och USA:s position som enda supermakt framtvingade ett nytänkande. Redan under Bill Clinton, understryker James Mann, började en amerikansk särlinje växa fram. USA valde, till exempel i Somalia och i Kosovo, att agera på egen hand. Men i huvudsak höll sig Clinton inom huvudfåran och drev en utrikespolitik genom FN och med traditionella allierade.Tydligt avståndstagandeGeorge W Bushs förhållande till omvärlden präglades till att börja med av återhållsamhet men med tydligt avståndstagande gentemot den aktivistiska politik som präglade Clintonåren. USA, hade Bush hävdat under valkampanjen, skulle inte ägna sig åt "nation building". Det var dags för en kyligare, mer intresseinriktad politik.Efter terroristattackerna den 11 september 2001 sammanföll de skilda perspektiven, värderingarna och utgångspunkterna i Bushs utrikespolitik. För vissa av hans medarbetare, framför allt Wolfowitz och Cheney, bekräftades nu behovet av en "moralisk" hållning. USA och väst stod utmanade. Det var i grund och botten en kamp mellan gott och ont, mellan frihet och tyranni. För utrikesminister Colin Powell gällde det att få med omvärlden i denna kamp.USA:s invasion av Afghanistan fick världens stöd och förståelse. Talibanernas styre föll på ett par månader. De amerikanska styrkornas effektivitet var förödande.Men det stannade inte där. Vi vet nu att George W Bush omedelbart efter 11 september, trots bristen på koppling mellan al-Qaida och Saddam Husseins regim, inriktade sig på att attackera Irak. Invändningar och motbevis viftades bort. Bush såg en unik chans att montera ned ett ondskans imperium och samtidigt bringa frihet och demokrati. Och inte bara till irakierna utan till hela regionen. Med Saddam, resonerade Vita huset, skulle också andra diktatorer falla.Denna grandiosa plan, hittills ett totalt misslyckande, baseras på en självbild och en omvärldsanalys som innebär ett radikalt brott mot den gamla ordningen. Ingenting liknande har någonsin genomförts. För den som vill förstå drivkrafterna bakom paradigmskiftet i amerikansk utrikespolitik är James Manns skildring av Bushs "krigsråd" oumbärlig.