Carola - både outsider och superstjärna

Året är 1983. Carola Häggkvist är sexton år gammal och har för sitt uppträdande i Melodifestivalen valt en gul overall-liknande dräkt som toppas av den välfönade hockeyfrillan. Hon sjunger om en främling och avslutar numret i en slutpose med armarna uppsträckta. Låten som kom att vinna den svenska tävlingen skrevs i en villa i Vallentuna året innan av Lasse Holm och i åtanke hade han den unga sångerska han sett i Hylands hörna 1981.

Finalen i München där Carola knep tredjeplatsen drog den största tv-publik som någonsin samlats i Sverige – 6,1 miljoner och 84 procent av landets befolkning. Det stora gulfärgade genombrottet med Främling är det som kommit att definiera Carola och när man 2013 ska fira hennes trettio år som artist så är det 1983 tideräkningen börjar.

Journalisterna Andreas Ekström och Johanna Koljonen är Carola-fans. Det är inte jag. De har följt henne sedan de var små och suttit klistrade framför tv:n när hon tävlat med ett av sina fem Melodifestivalbidrag. Det har inte jag. Trots det känner jag mig aldrig vilsen när de sida för sida tar mig igenom Främling – en bok om Carola Häggkvist. Detta för att det mer korrekt är en bok om ett svenskt samhällsklimat, belyst med hjälp av det fenomen vi kort och gott kallar Carola.

För mer än något annat fungerar Främling som en tidsskildring av ett Sverige som känns alltför bekant. Ekström och Koljonen tar temperaturen på framför allt 1980-talets musikaliska och religiösa samhällsklimat samtidigt som de sätter fingret på en rad viktiga punkter rörande den svenska jantelagen och  den identitetsskapande process som barnstjärnor av Carolas slag går igenom. Allt detta utan att alls intervjua artisten själv.

Är Främling då ett försvarstal i artistens tjänst? Ja, i mångt ochmycket. Carolas storhet och författarnas hyllning av densamma hymlas det inte med. Men boken vågar sig även på en fullskalig nyansering av den bild som Carola tillsammans med främst massmediala aktörer har målat upp genom åren. Och det är en nyansering som fungerar som svidande kritik mot såväl dem som hyllat henne som oförstörd naturkraft som dem som inte ens velat erkänna henne som musiker.

Det som gör att just Carola lämpar sig så väl som huvudperson i en bok som denna är att hon är Sveriges sista superstjärna, en stjärna som under de tjugoåtta första åren av sin karriär släppt (beroende på hur man räknar) mellan tio och tretton samlingsskivor. Det märkliga är att hon, trots att hon är den kanske största artist vi har haft i det här landet, aldrig är stor nog. Trots alla topplaceringar i Melodifestivalen, slutsålda konserter och skivor som säljer guld redan på förhandsbeställningar blir hon aldrig bra nog i svenska ögon. Varför är det så?

Carola bär på dubbla roller: hon är både stjärna och outsider, diva och freak, allt på samma gång. Den svenska jantelagen ser till att straffa henne hela tiden för att hon är annorlunda, för att hon tar plats utan att be om ursäkt och för att hon är så oförlåtligt bäst sångtekniskt sett. Precis som Ekström och Koljonen skriver är det socialt självmord att gilla Carola och hennes musik. Som person är hon för mycket, som extra allt på en redan väl tilltagen hamburgermeny. Hennes musik i form av den käcka poppen och den svulstiga schlagern platsar inte under några omständigheter i de finare populärkulturella rummen. ”Det gällde att inte vara för mycket, och i det ingick överklassens traditionella påbud att inte uttrycka för mycket känslor. Åtminstone inte de larvigare känslorna – hellre ångest och alienation än längtan och förtröstan.” skriver författarna om den rådande musikaliska arenan.

Min egen kritiska inställning till såväl Carolas persona (så som jag känner till den) som hennes musik har i ärlighetens namn fått sig en törn under läsningen av Främling och jag har kommit till insikten att min åsikt nästan uteslutande grundar sig på en populärkulturell indoktrinering av attityden att det är fult att gilla Carola. Det gör man bara inte och jag har inte vetat varför förrän nu.

Mitt aktiva avståndstagande handlar inte (enbart) om att jag inte gillar schlager, inte är religiös eller har svårt för vuxna kvinnor som talar med bebisröst. Det handlar om att det anses fult att vara mainstream och käck. Och att vara folklig? Bläsch, detta skällsord! Carola-gillandet har i stället reducerats till en fas i barndomen där sång framför hårtorken med ett hopprep som mikrofon tryggt kan avfärdas som gulligt (för käcka får flickor bara vara när de är små).

Förutom ett mer än lite underhållande och intressant tidsporträtt av landet vi bor i så har Främling gett mitt musik- och kändissnobberi en törn, och det tackar jag ödmjukast för.