Charmig levnadsteckning av märklig man

Författaren och biologen Fredrik Sjöberg tillhör det inte alltför talrika släktet av utpräglade naturvetare med viss dragning åt äventyrlighet och samtidigt en pillemarisk talang att skriva så att folk förstår och blir roade. Han har tidigare underhållit åtskilliga av oss med bland annat en biografi över en svensk naturmålares öden i Klippiga Bergen, och i år återkommer han i samma stil med en lika originell och personlig studie av en annan tidig själsfrände, zoologen Gustaf Eisen (1847-1940), som lämnat diverse spridda men långtifrån betydelselösa spår efter sig. Det är återigen ett bevis på hur besattheten av att borra sig djupt in i ett specialämne kan förenas med vida vyer och bred allmängiltighet.

Eisen måste ha varit en märklig man i sin kombination av tjurig individualism, påhittighet och handlingskraft. Han blev en av världens främsta daggmaskkännare, men efter att hans samlingar brunnit upp vid jordbävningen i San Francisco 1906 blev han i stället expert på bland annat glaspärlor, russinodling och porträttmåleri. Det susar av historiska vingslag i denna muntra skildring av hans kontakter med såväl Darwin som Strindberg, i ungdomen, och å andra sidan bland annat tv-mannen Nils Dahlbeck och diverse amerikanska mellankrigstidsmiljardärer. Han har fått ett stort antal arter (maskar, flugor, bin och växter) uppkallade efter sig, och det var tack vare honom som naturreservatet Sequoia National Park kom till och räddade jordens äldsta och största träd. Så visst har han spelat en roll, även om han varit bortglömd av de flesta av sina tidigare landsmän.

Sjöberg hoppar fullständigt ohämmat mellan Eisens 18- och 1900-tal och sin egen ungdom och nutid, vilket ger boken en ovanlig spänst och charm. Själv är han född i Västervik och tidigt fältbiolog; han var också lite av rackarunge som kom på ett sätt att med en ficklampa mot en fotocell släcka och tända hela stadens gatubelysning. Både till utseende och personlighetstyp tycks han likna Christer Fuglesang. Det märks också på den envishet han kan lägga i dagen för att spåra preparat, brev och tavlor som tillhört Eisen; själv startade han sin forskarbana med att hitta sällsynta blomflugor i hemtrakten, liksom Eisen började med hackspettar på Gotska Sandön. Förmågan att iaktta och dra slutsatser förenar författaren och hans föremål.

Gustaf Eisen var som ung studiekamrat med Strindberg, sponsrade honom med pengar, lärde honom måla och blev modell för novellfiguren "Ensittaren". Hans brokiga levnadsbana förde honom bland annat till Fresno - USA:s tråkigaste stad, som Sjöberg noterar, med som vanligt väl inprickade detaljer - där han en period bidrog till den kaliforniska vindruvsodlingens uppsving. Här var det fortfarande nybyggarland, påpekar Sjöberg, "de banditer man fick tag på hängdes i gryningen. Daggmaskforskningen var klent utvecklad."
Fredrik Sjöberg skriver ledigt och trivsamt och lyckas hitta trådarna mellan sin huvudperson och de märkligaste figurer världen runt - hokuspokusmadamen Blavatsky, tidningskungen Hearsts estetiskt extravaganta maka, slovenska daggmaskar uppkallade efter Hitler och allsköns andra nöjsamma utvikningar. Det gör att man läser honom med en känsla av att laddas upp med skenbart värdelöst men egentligen synnerligen intressant vetande.

Charmig levnadsteckning av märklig man

Fredrik Sjöberg, som i oktober blir hedersdoktor vid SLU i Uppsala, skriver ledigt och trivsamt om själsfränden Gustaf Eisen, anser Tore Winqvist.