Chick-lit med språkliga ambitioner

"Hon har inte de stora berättelserna i sig" är orden som inleder Helena Ljungströms roman Mellantider. Hon heter Carin, är trettiotvå år gammal och sitter i en lägenhet någonstans mellan Örnsberg och Axelsberg och har det tråkigt medan hennes pojkvän Klas arbetar som bartender på ett karibiskt kryssningsfartyg. Till slut tröttnar hon på att vänta och bestämmer sig för att söka sig bort. Genom en avlägsen bekant får hon tag på en andrahandslägenhet i Berlin, så hon sjukskriver sig och tar tåget söderut. I Berlin fortsätter hon med sitt planlösa enslingsliv. Hon blir en något mer skarpsynt iakttagare - både av andra människor och av sitt eget beteende - men hon fattar inga beslut, knyter inga kontakter och når inte fram till någon djupare förståelse av sig själv eller tillvaron.

Blandat med skildringen av Carins vistelse i Berlin får man i korta återblickar följa hennes liv från tonåren och framåt. Det är även de små skärvor av en historia som aldrig vill sätta igång; studier som inte leder till en karriär, drömmar om en sångkarriär som ges upp, vänskapsförhållanden som kompliceras av dubbla lojaliteter eller som aldrig riktigt blir av. För läsare som är i Carins ålder, har bott på samma ställen och har ungefär samma sociala och kulturella bakgrund finns det mycket att känna igen sig i. Men det är mer frågan om ett antal strategiskt utplacerade referenser att pricka av, än en inbjudan till djupare självgranskning. Läsare med annan bakgrund torde få eventuella fördomar om självupptagna storstadsbor som aldrig lyckas bli vuxna bekräftade.

Det går att beskriva Mellantider som en chicklit-roman utan vare sig intrig eller lyckligt slut men med språkliga ambitioner. Det senare ska man i och för sig inte ska klaga på, eftersom Ljungström blandning av avhuggna, ogrammatiska meningar med ett mer traditionellt berättande språk, och täta växlingar mellan konkreta beskrivningar av händelser och symboltyngda återgivningar av känslolägen är intressant och dynamisk utan att vara svårgenomtränglig. I små portioner bildar kombinationen av Carins iakttagande av världen och Ljungströms iakttagande av Carin en skarpögd, levande samtidsskildring. Men trehundra tättskrivna sidor av blir på tok för mycket och för tråkigt.

Chick-lit med språkliga ambitioner

Helena Ljungströms berättelse Mellantider är i sina bästa stunder en skarpögd samhällsskildring men den håller inte riktigt för romanformatet, menar Anne Marcusson.