Christina och vägen till Rom

Under de senaste åren har biografier över en rad svenska regenter utkommit. I dag kan ytterligare en läggas till listan när historikern Marie-Louise Rodén, professor vid högskolan i Kristianstad, publicerar Drottning Christina. Hon använder konsekvent drottningens egen stavning (Christina med Ch, i stället för "normaliserat" till K), vilket jag tycker är korrekt i en biografi. Det gäller särskilt i detta fall. Christina inte bara var drottning, utan tillbringade hälften av sitt aktiva liv som kulturpersonlighet i Rom, där hon kallade sig Christina Alexandra. Rodén poängterar, med all rätt, att tiden i Rom inte utgör någon utdragen epilog till drottningens regenttid, utan att den motsvarar större delen av hennes liv som vuxen.

Rodén är väl skickad för uppgiften att teckna Christinas biografi, eftersom hon tidigare har ägnat drottningen flera studier, inte minst rörande den samtida politiska och intellektuella miljön. Hennes bok framstår därmed som en nyttig motvikt till exempelvis Veronica Buckleys entusiastiska, men yviga biografi som utkom i samband med 350-årsminnet av hennes abdikation 2004. Rodén nämner talande nog Buckleys bok endast i förbifarten i en fotnot (och då som en "historisk roman"). Likafullt kan man givetvis fråga sig om ytterligare en biografi över Christina är motiverad, men Rodéns bok försvarar definitivt sin plats i den ganska omfångsrika Christinalitteraturen.

Huvudpunkterna i Christinas liv är välkända sedan förut. Hon föddes i Stockholm den 8 december 1626, som det första överlevande barnet till Gustav Adolf och hans drottning Maria Eleonora. Hennes förhållande till fadern var gott, men de sågs för sista gången på våren 1630, det vill säga när hon ännu bara var tre och ett halvt år gammal. Betydligt mer komplicerat var Christinas förhållande till modern, både i barndomen och senare. Efter Gustav Adolfs död ansågs änkedrottningen vara direkt olämplig som vårdnadshavare, varför Christina huvudsakligen bodde hos sin faster Katarina. När hon väl övertog regeringen 1644 blev Axel Oxenstierna hennes förtrogne. De följande åren präglades mycket av krigsavslutningen via de fördrag som slöts i Münster och Osnabrück (westfaliska freden).

I oktober 1650 kröntes Christina i Stockholm. Hon var då 24 år gammal, men bara hon själv visste ännu att hennes regeringstid inte skulle bli lång. Redan några månader efter kröningen invigde hon sin närmaste omgivning i sina abdikationsplaner. Genom att i slutet av 1640-talet utse sin kusin Karl Gustav till tronföljare hade hon säkrat successionen. Den 6 juni 1654 abdikerade hon i Uppsala sedan hon förhandlat till sig ett ordentligt apanage. Dagen därpå tog hon farväl av hovet vid Flottsund. Hon slog sig först ned i Spanska Nederländerna, där hon tillbringade ett år. Först dagen före julafton 1655 gjorde hon sitt intåg i Rom - sedan hon först i Innsbruck offentliggjort sin övergång till katolicismen.

Tidigare biografer och historiker har främst diskuterat hur Christinas konversion förhöll sig kronologiskt till hennes beslut att avsäga sig kronan samt dessutom vilken roll detta spelade för drottningens beslut att inte ingå äktenskap. Dessa aspekter diskuterades redan i början av 1930-talet av Curt Weibull och Nils Ahnlund och de har präglat Christinaforskningen under de år som har gått sedan dess. Detta är givetvis nyckelfrågor när man skall försöka förstå hennes agerande, men lika lite som någon annan kan Rodén lämna några säkra svar, av det enkla skälet att Christina själv har valt att hålla samtid och eftervärld ovetande: "Hon har inte efterlämnat någon tydlig redogörelse för sina tankegångar och motiveringar, och har vid flera tillfällen vägrat att över huvud taget beröra dem."

Den tolkning, som Rodén framlägger är dock plausibel och väl underbyggd. Med utgångspunkt hos historiker som Susan Rosa, studerar hon Christinas konversion i sitt historiska sammanhang, det vill säga i förhållande till den katolska teologi som utvecklades under den s k motreformationen. I likhet med många andra aristokratiska konvertiter skedde Christinas första kontakter med katolicismen via jesuiterna. Fram träder en bild av en intellektuellt sökande och filosofiskt intresserad drottning, som genom en lång process nådde fram till en katolsk övertygelse. Det är svårt att avgöra när denna process inleddes, men sannolikt så tidigt som 1646 eller 1647. Ungefär samtidigt mognade hennes beslut att inte ingå äktenskap liksom tanken på en framtida abdikation. Av detta framgår att Rodén distanserar sig från den tolkning som Sven Stolpe och andra har gjort, det vill säga att drottningens närmande till katolska kyrkan var svepskäl för att få abdikera - inte något som var grundat i en genuin övertygelse.

I likhet med bl a Curt Weibull lyfter Rodén fram det franska sändebudet Chanuts betydelse för sakernas utgång. Viktig i sammanhanget var givetvis Descartes, även om drottningen inte hann tillbringa särskilt mycket tid med honom innan han rycktes bort i februari 1650, bara några månader efter sin ankomst till Sverige. I stället för personliga möten med drottningen fick Descartes dra upp riktlinjerna för den lärda akademi som hon avsåg att grundlägga.

En stor del av Rodéns biografi rör de dryga tre decennier som Christina tillbringade i Rom fram till hennes bortgång i april 1689. Hon utreder Christinas storslagna mottagande, hennes omtalade förhållande till kardinalen Decio Azzolino och hennes många resor. Till Sverige återkom hon några gånger under 1660-talet, främst för att bevaka sina ekonomiska intressen. Rodén betonar kontinuiteten i Christinas liv. I grunden var hon samma människa under uppväxten som under tiden som en åldrande Christina Alexandra i Rom. Händelserna i mitten av 1650-talet var förvisso dramatiska för omvärlden, men för huvudpersonen själv kanske en logisk följd av en lång och uppriktig övergång till katolicismen. Över huvud framhåller Rodén att Christina var vad man enklast bör kalla "normal". I linje med detta hävdar hon, med goda skäl, att något avseende inte kan fästas vid uppgifterna att Christinas kön förväxlades omedelbart efter förlossningen. Källäget motiverar inte att man tar detta till intäkt för att spekulera om något slags intersexualitet. Än mindre det faktum att hon, för att maskera sig, klippte sitt hår och tog på sig manskläder under redan från Sverige 1654. I vissa avseenden framstår biografin närmast som en äreräddning, vilket inte innebär att Christina inte framställs som en motstridig och sammansatt person. Rodéns studie är väl värd att läsas.

Christina och vägen till Rom

Marie-Louise Rodén utger i dag en inträngande biografisk teckning av drottning Christina. Hon framhåller bl a att drottningens konversion var följden av en uppriktig katolsk övertygelse, vilken växte fram genom en lång, skriver Carl Frängsmyr.