Det finns en schablonbild av Lars Bäckström som nyenkelhetens chefsideolog med mycket bestämda åsikter om det mesta. Under hela sin karriär fick han leva med epitetet nyenkel utan att någon kritiker egentligen ansträngde sig för att objektivt värdera vad han skrivit efter nyenkelhetens guldålder på 60-talet. Kanske var det svårt att förhålla sig objektivt till Lars Bäckström eftersom han var en författare och människa som väckte starka reaktioner. Men faktum är att Lars Bäckströms sena författarskap helt skiljer sig från hans tidiga nyenkla period. Ytligt sett verkade han skriva samma slags texter ändå var hållningen en helt annan i det sena författarskapet.
Ett tydligt brott i författarskapet skedde mellan utgivningen 1967 av Öppen stad, en av Lars Bäckströms mest samhällsorienterade samlingar, och Hjärnskakning och andra frihetsdikter som kom ut 1976. Under dessa nio år ägnade han sig mest åt att skriva prosa medan han upplevde en ökande vantrivsel inte bara med sin tidigare diktning utan även med bilden av sig själv i offentligheten. Som redaktör för Ord och Bild och senare Tidskrift befann han sig mitt i samhällsdebatten under de turbulenta åren 1967-73 samtidigt som han alltmer kom att ompröva sin egen diktarroll.
En sådan vilja till omorientering kommer till uttryck i några centrala rader i dikten Föresats strategiskt placerad i upptakten till Hjärnskakning och andra frihetsdikter: "Jag måste lära mig / att inte vara så där definitiv. // Jag är så less / att inte längre överraska mig". Här anas en självkritik och självrannsakan från poetens sida vilket fick stor betydelse för det fortsatta författarskapet. Och i dikten Samtal med mitt FNL-märke (två år efteråt) skriven 1977 formuleras otåligheten med låsta ideologiska ställningstaganden så här: "jag måste veta att jag inte vet / jag måste lugna mig och vänta / jag ska börja i mitt hjärta..." Istället för det dogmatiskt tvärsäkra eller det deklamatoriska, ett drag som retat gallfeber på många kritiker och läsare, strävade Bäckström hädanefter mot en ny ton och en ny stil varigenom han hoppades kunna överraska både sig själv och sin publik genom att "börja i sitt hjärta", i sina egna motstridiga känslor och upplevelser. För en poet som tidigare gjort en dygd av att ha bestämda åsikter i de flesta frågor var det något helt nytt att ställa sig kreativt ovetande inför världen. Denna nya poetik får sin mest pregnanta formulering i kortdikten Försokratiker ur samlingen Början från 1988:
Poetens uppgift är att vara före Sokrates,
okunnig, abderitisk och att gissa alltings början:
elden, vattnet, tanken,
ljuset eller hjulet.
Ordet kommer sen.
Sokrates blir i detta sammanhang en representant för det rationalistiskt rigida tänkande som Lars Bäckström ville befria sig från för att kunna nå fram till den omtumlande och förvirrade känslan (likt en hjärnskakning!) av att inte alls veta någonting säkert om världen. Diktens nyckelord är början, ett ord som ljuder likt en besvärjelse genom Bäckströms sena produktion. Inte för inte har en av hans mest centrala böcker från perioden 1976 — 2004 just den titeln. Frihet var tidigt ett nyckelbegrepp i Lars Bäckströms föreställningsvärld men från och med utgivningen av Hjärnskakning och andra frihetsdikter fick frihet en ny innebörd då det länkades samman med begreppet början. Termen förlorade därmed mycket av sin politiska laddning för att istället få en existentiell innebörd: att kunna gissa sig fram till provisoriska sanningar i en komplex värld där ideologiernas fyrkantiga sanningar saknade giltighet.
Som diktare strävar den sene Lars Bäckström efter att stationera sig i "alltings början" med en attityd som liknar försokratikernas: på en gång "okunnig" och "abderitisk", i den positiva betydelsen av enfaldig eller nyfiket barnslig. Under antiken hade staden Abderas befolkning rykte om sig att bestå av en enda skock infantila dumbommar. Men hos Bäckström får det infantila något positivt över sig eftersom det slags början han söker kan jämställas med en ständigt pågående återupptäckt av barnet inom den vuxne.
Bäckström ägnade för övrigt en infallsrik studie åt detta ämne i Mannen utan väg och hans kusin Vitamin från 1991, utan tvekan hans bästa essäbok. Det viktiga blir därför själva den okunniga och abderitiska livshållningen; språket och uttrycket får komma i andra hand (en minst sagt kopernikansk revolution för en påstådd nyenkel diktare). Poeten ger sig uppgiften att träda in i börjans öppna ögonblick där den nyenkla estetiken inte längre blir primär utan underordnas den abderitiskt prövande livsattityden.
I sin sena diktning är Bäckström således något så ovanligt som en försokratisk tankediktare med barnasinnet i behåll — en diktare som med friska sinnen och ogarderad tanke vistas i börjans existentiella ögonblick. Eller han snarare promenerar omkring där eftersom promenaden hos honom utvecklas till en sorts meditationsform. Det handlar inte så mycket om att hitta sin identitet som människa (även om den aspekten är nog så viktig) utan snarare om att likt en Herakleitos gång på gång stiga ner i sin egen existens strömmande flöde. I en essä i essäsamlingen Att läsa litteratur från 1995 gör Bäckström en intressant koppling mellan försokratikernas hållning och Michel de Montaignes trevande och osystematiska tänkande utifrån egna personliga erfarenheter. Liksom Herakleitos är Montaigne "en upptäckare" som finner den nyckfullt sökande rytmen i sitt tänkande genom att promenera.
Att promenera uppför berg på upptäcktsfärd efter sig själv och sitt eget pågående liv gör Lars Bäckström i en serie märkliga födelsedagsdikter — eller "bergsdikter" för att använda hans eget uttryck — spridda genom hans sena författarskap: Hjärnskakning skriven då han fyllde 50 år, Paus med Herakleitos skriven på 60-årsdagen och Dikter vid sjutti. Här ger han prov på sin spontanistiska reflexionskonst där exakta iakttagelser, minnen och tankar vävs samman till en i högsta grad levande dikt. I ett antal långdikter i försokratisk anda söker han också sin början genom att utforska landskap vid Medelhavet eller vid Atlanten. Berg och hav är inte bara idealiska platser för en tankediktare som vill få överblick över sitt liv utan sådana landskap hade även en djupt personlig innebörd för Bäckström eftersom han växte upp i Luleå vid Bottenviken. Berg och hav utgör dessutom sceneriet i hans humoristiska omdiktning av Georg Stiernhielms klassiska dikt om Herkules: Herkules och Fru Dygd från 1979. Det är en dikt om börjans svåra konst såväl hos Stiernhielm som hos Bäckström själv och han refererar till denna allegoriska dikt om livsvalet på flera ställen både i sin poesi och prosa.
Lars Bäckströms sena författarskap domineras av en serie långdikter där den okunnige och abderitiske diktaren gör eller tvingas göra nya livsval. I princip innebär ju varje ögonblick ett livsval. Här redovisas även flera av hans främsta inspirationskällor: förutom Georg Stiernhielm nämns Vilhelm Ekelund (i dennes sena aforistik intar begreppet början en central plats) och Rabbe Enckell men kanske framför allt George Orwell vars motto att nyfiket gå "dit näsan pekar" citeras mer än en gång. Bäckström redigerade för övrigt ett fylligt urval av Orwells essäistik och journalistik. Att gå dit näsan pekade var en livshållning som Bäckström praktiserade i bok efter bok i sitt sena författarskap.
Upptäckarglädje i nuet och en ironisk reflexion på tvären emot förutfattade meningar kan sägas karaktärisera Lars Bäckströms sena diktning efter utgivningen 1976 av Hjärnskakning och andra frihetsdikter. Inte minst gäller det hans dikter om djur och natur. I en fin dikt sitter han exempelvis under ett äppelträd på sitt sommarställe på Öland och funderar över "förgreningens princip". Öland och Uppsala var de två geografiska hållpunkterna i hans liv. Men Bäckström reste även flitigt och skrev dikter från sina många resor runt om i Europa. Hans älskade Capri figurerar i flera dikter, bland annat i den centrala långdikten Självporträtt ur samlingen med samma namn från 1992. Där heter det att "Allt det viktiga är viktigt / men det är också ganska viktigt / att inte alls se det som viktigt". Humorn och värmen och medkänslan med allt levande från snigeln till stjärnhimlen är kanske det som stannar kvar längst i minnet efter läsningen av Lars Bäckströms friskt närvarande dikter. Även kärleksdikterna till hustrun Annika präglas av värme och humor liksom av en öm nyfikenhet som ännu efter 50 års äktenskap kunde se nya sidor hos livskamraten. Lars Bäckström förblev nyfiken både på det personliga och det existentiella planet under hela sin poetiska karriär.
Det är dags att upptäcka den abderitiske Lars Bäckström som i sitt sena författarskap gjorde ovetskapen och okunnigheten till sina ideal. Att skriva innebar för honom att överraska sig själv och att ständigt bli överraskad på tröskeln till börjans ögonblick. Det är ju egentligen där som vi alla befinner oss i våra pågående liv och Lars Bäckströms dikter hjälper oss att ge ord åt denna undflyende upplevelse.
Bo Gustavsson
Bo Gustavsson är poet.
Bo Gustavsson är poet.