Dansk poesi för specifika tillfällen

Allvarliga minnen av människor som tonat förbi och försvunnit i tidens gnistrande dimma. Förnimmelser från flygplatser och insuttna tågstolar. Dödens närvaro som den enda kontinuiteten genom ett långt liv. Den smärtsamt påtagliga känslan av liv som den första vårdagen liksom spefullt vräker över ditt anlete. Oroligt fladdrande himlar. Dikt som inte bara tror utan vet hur livsavgörande mycket en simpel stapel av ord kan rymma.

Den danska nymodernisten Søren Ulrik Thomsen debuterade i ett 1980-tal som revolterade mot det tidigare decenniets förment politiska dikt. Poesi, menade Thomsen och hans generationskamrater, hade förbannat mycket viktigare uppgifter än att gå politiska ärenden. Och i den fåran har han fortsatt. Allvarlig, melankolisk, uppriktig.

Ganska ofta känns mötet med den centrallyrik som Søren Ulrik Thomsen representerar, och som den fint översatta Skakad spegel representerar, som att få en väldigt använd men knastrande torr tvättsvamp nedkörd i halsen.

Det måste den göra. För just där finns också känslans kontrapunkt. I precis den stund behovet vaknar kan inget slå en allvarlig dikt som inte skulle drömma om ironi, sentimentalitet eller cynism.

Søren Ulrik Thomsen skriver inte tillfällesdikt, men han skriver en dikt som fungerar vid riktigt specifika tillfällen.