Sebastian JohansJohann Wolfgang von Goethe var med största sannolikhet en man av självförtroende, men han hade nog knappast en aning om vilken evig arketyp han skapade med brevromanen Den unge Werthers lidanden, som blev en högoktanig romantisk litterär bomb redan när den publicerades för första gången 1774. Den brinnande, raljante, olyckligt förälskade självmördaren Werther fick till och med ett så stort genomslag att unga intellektuella män över hela Europa kastade sig i gölar, hoppade från stup och sköt sig i flammande infall av passion. Så lyder i varje fall legenden, och så fort någon kändis tar sig av daga oroas vi för en Werther-effekt i form av en svans av efterföljande copycats.
Werther kanske förblödde efter att slutligen ha insett att den älskade, högt idealiserade Lotte inte skulle lämna sin trolovade Albert, men han kommer knappast någonsin att dö. I tusentals romaner och popsånger går han igen och igen och igen.
Man kan tycka att Werther är en berättelse som inte har behov av att hottas upp och kläs i nya, tidsenliga förpackningar. Jag menar, finns det ens något mer beständigt än den desperata och vilsna livslust som driver den unge älskaren i döden? Knappast.
Med serien Illustrerad världslitteratur vill förlaget Daidalos i vilket fall som helst tillgängliggöra stor litteratur för en publik som inte vet att världslitteratur är vad den vill ha och behöver. Sedan en tid finns dansken Oscar K:s Werther-cover på svenska.
Pseudonymen Oscar K har också tagit sig an Shakespeares Hamlet, Cervantes Don Quijote och Voltaires Candide. Ole Dalgaard, som han heter, har dessutom skrivit de kontroversiella barnböckerna Lägret och Idiot, och arbetar i alla sina projekt mot något som kan beskrivas som en litterär förtröstan helt utan pedagogisering. Det är, menar Dalgaard apropå sina barnböcker, viktigt att inte använda litteraturen som ett redskap som förenklar, vilket är en utsaga som är viktig också i läsningen av hans klassiker-tolkningar. Det handlar inte om någon önskan om att förenkla eller förtydliga, utan bara om att tolka om och skapa nya, alternativa, infallsvinklar. Det matchar också förlaget ambition.
Ändå är det just som förkortad och förenklad Oscar K:s version av Den unge Werthers lidanden framstår. Illustratören Lilian Brøggers bilder förstärker intrycket. Graffiti, serier och en tydlig expressionism ska visa en yngre läskrets att Werther minsann är minst lika emo som någon annan. Jag är tveksam till om konceptet verkligen fungerar. Jag minns det ändlösa förakt jag själv, som tjuvrökande tonåring, kände inför (den hårt kritiserade) lanseringen av cigarettmärket Yo!, som ramlade in på marknaden komplett med spraymålade paket och allt någon gång kring 1990. Det var ju precis den motsatta effekten till övertydlig pubertet man sökte i de eleganta mentholcigaretternas stramt formgivna paket.
Men det ska också sägas att Oscar K inte har våldfört sig på Werther.
Berättelsen är i grund och botten intakt och fungerar lika bra som vanligt. Och möjligen har bearbetning och illustrationer tillfört något, även om det knappast är nya läsare. Men jag hoppas jag har fel.
Werther är alltid redo för en ny generation.