De dunkla drifternas lockelse

Joyce Carol Oates är en författare som är häpnadsväckande konsekvent i sitt val av ämne. Unga kvinnors sökande efter identitet och kärlek liksom deras sårbarhet i ett patriarkalt samhälle har varit ett genomgående tema i hennes författarskap. Denna utsatthet får sin renaste form i det sexualiserade våldet, som står i centrum även i hennes senaste till svenska översatta roman, Djur.Boken handlar om tjugoåriga Gillian som under sin collegetid blir förälskad i sin karismatiske poesilärare Andre som lever ett bohemiskt liv tillsammans med sin hustru, den kontroversiella skulpt­risen Dorcas. Det går rykten på campus om att vissa utvalda flickor bjuds in till parets hus, men vad som egentligen försiggår där om nätterna är det ingen som vet. När Gillian får en eftertraktad praktikplats i Dorcas ateljé dras hon obevekligt in i makarnas liv. Och ned i deras äktenskapliga säng. Till en början är det en lycklig tid då hon känner sig delaktig i en kärleksfull gemenskap. Men en dag gör hon en upptäckt som får förödande konsekvenser, inte bara för henne, utan för många andra flickor på colleget.Djur är en naken och avskalad roman om makt, underkastelse, svek och beroende.Joyce Carol Oates beskriver med stor inlevelse och sympati den unga flickans hunger efter bekräftelse och skildrar träffsäkert det sällsamma i att verkligen bli sedd. Och det smärtsamma i att inse att den betraktande blicken inte är enbart välvillig.Trots att Gillian inte utsätts för en rå överfallsvåldtäkt som kvinnan i Oates förra kortroman Våld utan ger sitt medgivande till det som händer framstår de övergrepp hon utsätts för som snäppet värre eftersom förövarna inte bara utnyttjar hennes kropp utan också sviker hennes förtroende. Det faktum att en annan kvinna deltar i kränkningen gör skildringen än mer isande.Mäns våld mot kvinnor har varit ett återkommande tema i Oates romaner, men i Djur är det nattsidan i den mänskligare snarare än den manliga naturen som står i fokus. Här är det tvärtom kvinnan som står närmare det ursprungliga och barbariska. Med sin primitiva konst och sin yppiga, närmast obscent kvinnliga kropp och impulsiva karaktär är det Dorcas snarare än den mer intellektuelle Andre som representerar det djuriska och driftsstyrda.Det faktum att den för Oates så karakteristiska samhällskritiken helt saknas i Djur gör dessutom att våldet framstår som biologiskt snarare än kulturellt betingat, vilket ytterligare förstärks av det faktum att så gott som samtliga flickor i romanen utnyttjats sexuellt av släktingar, lärare eller andra män de litat på. En efter en går de obönhörligt under. I Oates helvetiska version av den socialdarwinistiska utopin är det rovdjuren som överlever. Och det är bara att konstatera att dessa oftast är av manligt kön.Det är dock inte en helt igenom pessimistisk människosyn som presenteras. Vi är alla djur och det är vår styrka, sägs det på ett ställe, och det är verkligen en slags animalisk självbevarelsedrift som ger Gillian kraft att till slut bryta sig ur den destruktiva spiral som hon dragits in i. "Jag tänkte inte över huvud taget. Jag handlade instinktivt", konstaterar Gillian. Och hennes hämnd är lika primitiv som den makt som makarna utövat över henne.I likhet med Joyce Carol Oates övriga kortromaner är Djur föredömligt koncentrerad. Allt oväsentligt har skalats bort och kvar finns bara den mörkt pulserande kärnan: de dunkla drifternas säregna lockelse. Men medan den förra till svenska översatta romanen Fallen kändes både pratig och överdimensionerad framstår Djur som asketisk i överkant.Joyce Carol Oates hade gärna fått ge ett fylligare porträtt av Gillian, liksom av de andra flickorna på colleget som skymtar förbi i bakgrunden som tragiska skuggfigurer. Historien om en pyroman som härjar på colleget är inte särskilt väl inarbetad i huvudintrigen, och beskrivningen av hur Gillian slungas mellan kärlek och avsky är alltför skissartad för att övertyga. Ibland blir det hela dessutom något övertydligt. Skildringen av det bohemiska konstnärsparets dionysiska excesser är dessutom tämligen klichéartad. Till och med en sådan detalj som att Dorcas är av fransk härkomst kan man irritera sig på.Men även i en mellanbok som denna imponeras man av Joyce Carol Oates yrkesskicklighet, hur flödande hennes prosa är, hur säkert hon låter berättelsen vecklas upp, och hur hon på bara några få sidor skapar levande och engagerande figurer — även om de gärna hade kunnat få ha lite mer kött på benen.