Philip Roth har slutat skriva – det bör väl inte ha undgått någon med intresse för amerikansk litteratur. Med en majestätisk och oblyg gest lade han 2012 allt som heter litteratur åt sidan efter femtio år och lika många böcker i litteraturens tjänst. ”Kampen med skrivandet är över”, förklarade han för The New York Times, först efter att han läst igenom alla sina romaner och gett dem sitt godkännande.
Det faktum att den lika produktive som kritikerrosade Philip Roth tycks ha lagt pennan åt sidan för gott skänker en viss patina till de verk som i efterhand översätts till svenska. Snart tjugo år efter dess originalutgåva ges nu ”Sabbaths teater” ut – en bastant, femhundra sidor lång roman som belönades med National Book Award när den gavs ut 1995.
Man skulle kunna hävda att ”Sabbaths teater” är Philip Roths allra dunklaste stycke text. Mellan bokens pärmar, snyggt klädda i Otto Dix målning ”Sjöman och flicka (med cigarett)”, utspelar sig ett drama så tragiskt att man emellanåt måste lyfta blicken för att hämta andan. Mickey Sabbath är en åldrande dockspelare, vars händer förvridits av en artros som gjort honom både arbetslös och svårartat svartsynt. Som sextiofyraåring är han en fullt utvecklad erotisk fanatiker vars huvudsakliga intresse består i de sexuella eskapaderna med den lika utlevade älskarinnan Drenka. Sabbaths hustru Roseanna har i sin tur tagit sin tillflykt till de Anonyma Alkoholisternas värld – han utstår äktenskapet eftersom det försörjer honom.
Det är mörkt, och det blir allt mörkare. När Drenka avlider i cancer påbörjas ett personligt förfall som tvingar den bittre dockspelaren att möta sina spöken, från den idealiserade brodern Morty, nedskjuten som nittonåring under andra världskriget, till den första hustrun Nikki, Sabbaths kanske enda kärlek vars mystiska försvinnande en gång fått honom att lämna New York. Med obönhörlig osentimentalitet ser Sabbath tillbaka på ett liv av misslyckanden. Åren som gatuartist med fingrar som ibland letade sig lite för långt in under de unga åhörarnas blusar. De många prostituerade från tiden till sjöss. Citerande ”Kung Lear” tigger han sig genom New Yorks gator med ett par sidentrosor nedkörda i sina smutsiga byxfickor. Han bedrar, förnedrar och låter sig förnedras, hela tiden med självmordet framför sig som ett dunkelt fyrtorn i fjärran.
Kort sagt avstår Philip Roth all idealisering i ”Sabbaths teater”. Det är en kavalkad i den manliga potensens snedsprång, skuggan av våra begär återspeglade för oss i sin allra mest parodiska form. Ofta är det djupt tragikomiskt, som när Sabbath tillfredsställer sig själv över sin älskarinnas grav. Liksom den mörka humorn återfinns även många andra av Philip Roths signum i denna roman. Landskapen kring New York. Besattheten vid judendomen. Kyrkogårdarna. Den döda modern, som för den åldrande Sabbath blir en nära följeslagare och samtalspartner.
Att Philip Roth väljer en dockspelare som sin antihjälte i ”Sabbaths teater” är intressant. Yrket är givetvis underligt, men vid närmare eftertanke fungerar det bra både som en liknelse för författaren som den store förföraren. Det finns en distans hos Mickey Sabbath, som om världen i slutändan är en förlängning av hans famösa Oanständiga teater, hela Amerika en skådeplats och Sabbath själv sin egen bäste narr. Liksom författaren tycks Sabbath betrakta sina medmänniskor och sig själv uppifrån och livet som en tragikomisk svada, vilket passar bra för en person som avsäger sig all moral.
Trots sina många obsceniteter är ”Sabbaths teater” heller ingen berättelse om sexualitet, även om könsdriften får agera tema tills buskisgränsen nästan är passerad. I korrespondens med Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström nyligen (SvD 4/3) nämner Philip Roth att boken lika gärna skulle ha kunnat heta ”Döden och konsten att dö”, och döden är det ämne som gör ”Sabbaths teater” till en sådan mäktig läsupplevelse. För till slut är denna berättelse ett ode till de trasiga och slumpmässiga livsöden som finns ibland oss – som sådan en lysande bedrift, berättad med den livfullhet som endast en av vår tids största författare kan förmå. ”Är människan verkligen så här?” är en fråga som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Men när boken når sitt slut tycks frågan inte längre relevant. När ”Sabbaths teater” når sitt sista skådespel är det ett mästerverks kännetecken att boken vänts till sin motsats, att det bland all död, all ironi och bitterhet är livet i sina många skepnader som lyser klarast.