De så kallade ”svenska deckarundret” rullar på men likheterna med den försvinnande skivindustrin blir allt mer tydliga. Främst vill man ha säkra kort, författarna som med jämna mellanrum kommer ut med storsäljare, spänningsromaner som liknar föregående tillräckligt för att publiken ska ta dem till sig direkt. Förhoppningsvis
I övrigt dammsuger man landet på lovande debutanter. Helst ska de ha en spektakulär bakgrund eller redan vara verksamma inom spänningsbranschen.
Det senare gäller till exempel Stefan Ahnhem som arbetat som manusförfattare inom film och tv i över tjugo år. Wallander och Irene Huss är två av dem han brukar hjälp över till bild. Nu debuterar han med ”Offer utan ansikte”. Det är en nästan 600 sidor lång historia där offren är många och intrigen vindlande. Men så heter huvudpersonen också Fabian Risk, kommissarie, som får se spåren leda mycket nära honom själv. Ahnhem kan sitt hantverk och har lyckats med att göra en ganska traditionell bladvändare med underhållningsvärde även om en del schabloner stör ibland.
Christoffer Carlsson (numera doktor i kriminologi) belönades förra året med att ”Den osynlige mannen från Salem” utsågs till Bästa svenska kriminalroman 2013. Nu fortsätter han berättelsen om den trasige polismannen Leo Junker. Flera av övriga personer i förra boken finns med här också, och det lutar säkert åt att det blir flera böcker om dem. Carlsson tillhör de riktigt begåvade som vill mer än att bara bjuda på spänning. Han är också en Stockholmsskildrare även om det mer handlar om förorterna, där allt startar denna gång också. Han får med en hel del av nutid, med rötter i det förgångna, och hans berättarstil griper snabbt tag och han lyckas få sina personer att bli psykologiskt trovärdiga, bortom de vanliga stöpta deckarformerna.
Thomas Engström blev utsedd till Årets deckardebutant 2013 och fortsätter oförtrutet med att visa sig som en thrillerförfattare av internationell klass. Möjligen är han för driven och inriktad på den utrikes marknaden. Hans nya ”Söder om helvetet” utspelas i USA och har återigen den forna Stasiagenten Ludwig Licht som huvudperson. Man kan direkt se filmen i huvudet när man läser, och ibland känns det alltför utstuderat och spekulativt. Men underhållande och spännande samtidigt.
Det debatteras ibland om deckarna har något väsentligt att säga om vår samtid. När det gäller Katarina Wennstams böcker behöver man inte tvivla. Hon skriver med en tydlig agenda, så också med nya ”Skuggorna”. Här handlar det om ett gäng kvinnor som tagit på sig uppgiften att hämnas på män som misshandlat kvinnor. Hon komplicerar det hela med att det rör sig om män som dömts och avtjänat sina straff. De vill dock att männen ska känna på samma sak. Hur långt kan man låta hämnden gå? Vad händer med rättssamhället? Och, om någon är oskyldig? Wennstam gör det bra i spänningsromanens form och låter hela tiden läsaren få något att tänka på.
Tove Alsterdal satsar också hon på en ambitiös historia in nya ”Låt mig ta din hand”. Efter att Helene Erikssons syster Charlie dödsstörtat från sin balkong hopar sig frågetecknen och spåren leder tillbaka till 70-talet då deras mamma åkte till Argentina och försvann. Det blir till en dubbelberättelse som hoppar mellan nutid och 70-tal, med en initierad kunskap om militärjuntans tid i Argentina. Lite tar de fokus från varandra men Alsterdal är lika språkligt duktig här som tidigare och gör ett psykologiskt drama av det hela som griper långt in i märgen.
Som etablerad deckarförfattare ska man helst göra en dekalog. Helene Tursten låter sin vanliga huvudperson Irene Huss vila efter tio böcker och introducerar Embla Nyström, polis och nordisk mästarinna i lätt weltervikt. Intrigen i ”Jaktmark” är dock ganska traditionell med skumma jaktolyckor i glesbygdsnatur. Tursten vet dock hur man berättar effektivt. Det gör Håkan Östlund också, men han stoppar vid den sjunde boken, ” Män ur mörkret”, om Gotlandspolisen Fredrik Boman. Ön är ju populär inom genren och det gäller att göra något eget av det. Det lyckas Östlund tillräckligt bra med och han intar tätplatsen bland raukskildrarna i denna råa kriminalroman om hämnd.
Historiska referenser brukar vara populära. Caroline Eriksson dramatiserar historiska mord och landar i Värmland 1865 i sin utmärkta thriller ”Inga gudar jämte mig”. Johanna Limme och Martin Palmqvist avslutar sin pastischfyllda och småhumoristiska Karlshamnstrilogi om kyrkoherde Eldfeldt med ”Körkarlen”.