Den absoluta tystnaden före Irakkriget

Redan via nationella säkerhetsrådets första möte, tio dagar efter presidentskiftet 2001, framkom att president Bush är hårt inriktad på att få bort Saddam — när får bli en senare fråga. Efter 11 septemberdåden vill några i regeringen att inte bara Afghanistan utan även Irak ska angripas. Men utrikesminister Colin Powell säger nej och presidenten avgör enbart Afghanistan. Anfallet igångsätts 7 oktober 2001. Dock, ­redan 21 november beordrar president Bush att en militär Irak­operation ska börja planläggas.Watergateavslöjaren Bob Woodward behandlade Afghanistankriget i Bush at war.PromemoriorÅrets bok handlar om Irakkriget, huvudsakligen om förberedelserna. Ett stort antal promemorior, direktiv med mera har analyserats, presidenten och 75 "Bush principals" har intervjuats. Gediget och fylligt redovisar Woodward den alltmer detaljerade planläggningen, inriktad på att med begränsad styrka och överlägsen teknik snabbt genomföra operationen; att planeringen i vad gäller "Phase Four", Irak efter kriget, inskränker sig till (ogrundade) fasta övertygelser och önskedrömmar framgår även.Största sekretess iakttas under förberedelserna. I sitt tal till nationen januari 2002 kallar presidenten Irak, Iran och Nordkorea "ondskans axelmakter". Varför nämns inte bara Irak? Nej, det hade kunnat tolkas som att en Irakoperation vore omedelbart förestående. "War is my absolute last option", försäkrar president Bush medan planläggningsarbetet fortgår.I september 2002 kungör Bush sin "preemption doctrine", innebärande att slå till mot terrorister med flera innan dessa går till aktion; Irak nämns förstås inte i sammanhanget. I januari 2003 är invasionsplanläggningen väsentligen klar. Den 19 mars startar anfallet.Annorlunda sättKrigsförberedelserna bedrivs på ett nytt och annorlunda sätt. Under gulfkriget 1991 hade general Colin Powell med Joint Chiefs of Staff (JCS) huvudansvaret för såväl planläggning som krigsledning. Nu utformar försvarsminister Donald Rumsfeld tillsammans med blivande Irak-ÖB general Tommy Franks direktiv och krigsplan. Täta föredragningar görs för presidenten; trion Bush-Rumsfeld-Franks samspelar effektivt.Sina JCS håller Rumsfeld — till deras förtrytelse — på avstånd. Vicepresident Dick Cheney orienteras fortlöpande, han är starkt pådrivande. Ännu offensivare är Rumsfelds ställföreträdare Paul Wolfowitz, av Woodward kallad "the intellectual godfather and fiercest advocate for toppling Saddam".Enskilt samtalUtrikesminister Powell, erfaren krigare och krigsplanläggare — kanske är det just därför han undviker att lägga sig i planeringen. Powell informeras översiktligt efter hand. Då utrikesministern till sist finner att Irakprojektet enligt hans synsätt håller på att gå snett, begär och får han ett enskilt samtal med presidenten; vid detta motiverar han skarpt och utförligt varför presidenten bör gå FN-vägen med Irakärendet. Att Bush gör så är dock främst betingat av premiärminister Tony Blairs situation: väljs inte FN-vägen riskerar Blair att få avgå.Med eller utan FN; i januari 2003 fattar Bush, dock alltjämt inte officiellt, beslut att invadera Irak. (Vad Woodward inte lyckas klarlägga är om Bush någonsin varit inriktad på att få bort Saddam med andra medel än militära.) Den 11 januari informerar Cheney Saudiarabiens USA-ambassadör Prins Bandar om såväl beslut som anfallsplan. Märkligt nog är det först två dagar segare, då på inrådan av säkerhetsrådgivaren Rice, som presidenten ger sin utrikesminister samma information. "Are you with me on that?" frågar presidenten. "I'm with you", svarar Powell. Woodwards kommentar: "No way on God's earth could he walk away at that point."I maj 2003 kungör president Bush "mission accomplished". Ett år senare har missionens "Phase four" utvecklats till ­kaotiskt virrvarr.