Det finns en alldeles speciell slags långsamhet i Ola Larsmos författarskap, en fördröjningseffekt som gör att den avbildade verkligheten paradoxalt nog antar bilden av en dubbel ingång. Det finns naturligtvis en moralisk dimension i detta. Det skrivande subjektet tycks vägra att underkasta sig ögonblickets tyranni utan i stället vecklas den historiska berättelsen ut i all sin komplexitet.
Det är just det: den historiska berättelsen. I sin förra roman Jag vill inte tjäna lyckades han skapa en hybrid mellan det faktiska och det fiktiva - och det till den grad att gränserna egentligen upphävdes - för berättelsen vann över sig själv, om man så vill. Den som närmar sig ett berättande som skall skildra en specifik tid eller ett utvalt skeende som det går att förankra i tid och rum kommer naturligtvis att möta just den typen av problem. Hur skildra ett faktiskt skeende utan att kränka verklighetens struktur? Hur lösgöra det faktiska så det går att närma sig det fiktiva?
När Ola Larsmo nu i romanen Förrädare kommer att skriva om en speciell tid i Sveriges historia, åren omkring 1939 och strax därefter, så använder han sig också av denna speciella stils tröghet som gör att personer, platser och händelser på ett märkligt sätt tycks lösgöra sig från varandra och kalejdoskopiskt belysa skeendet. Ingenting är självklart, ingenting är enkelt. Dessa år är utan tvekan en tid som passar för Larsmos berättande, just eftersom verkligheten går att belysa på flera olika sätt på samma gång, kalejdoskopiskt. Den gode är den onde. Den lojale är en förrädare. Den hemliga informationen visar sig inte vara speciellt hemlig och den öppna information som skall komma fram visar sig vara fördold.
Vi ser ett Sverige som genomkorsas av nazism - både teoretiskt och rent praktiskt i form av främmande besök och utlämnande av information.
Personerna som inkarnerar båda sidor, för och emot om man så vill, bildar fundamentet i berättelsen som rör sig omkring också den självbild vi har inför den här tiden.
Larsmo är oerhört skicklig på att skapa en tidsbild, ange detaljer och små knappt märkbara fragment som gör att man upplever skeendet på ett kusligt närvarande sätt. Det är en suggestiv, mörk berättelse om vanmaktens byråkrati, hopplöshetens kanslibiträde om man så vill - men också en berättelse om mod och människovärde som blir tydligt först när det utmanas, ifrågasätts. Förrädare är en storslagen roman, som faktiskt också går att applicera på dagens politiska skeenden som exempelvis massdeporteringar.
Fotnot: Ola Larsmo medverkar regelbundet som skribent i UNT, och recenseras därför av Kristian Lundberg, författare och litteraturkritiker på Norrköpings Tidningar.