Den ihåliga framgångsdrömmen

Under en bra stund försöker jag få bort ringen efter kaffekoppen på omslaget. Med ett något mer nött dito inser jag att den faktiskt är tryckt där, på de i övrigt stilrena rödgula ränderna.  På något vis känns det mycket typiskt för just den här författaren. . .

Den snart 44-årige amerikanska författaren Sam Lipsyte har varit lovande ett tag nu. Med sin fjärde bok Given (The Ask), hans tredje roman och den första som översatts till svenska, har han slagit igenom ordentligt och lovorden haglar över honom. Det är med all rätt då han slutligen hittat fram till sin egen röst och tuktat sina mest yviga sidor.

Han känns igen direkt här på sin ständigt flödande ordström och osvikliga svarta humor. Få kan som Lipsyte fånga in den arketypiske manliga förloraren, fast på sitt högst egna sätt. Man kommer att tänka på Joseph Hellers Någonting har hänt, en ung Philip Roth, några kryddor Jonathan Franzen och John Kennedy Toole, eller varför inte Sam Mendes film American beauty där Kevin Spaceys rollfigur Lester Burnham kunde ha huvudrollen även här.

Sam Lipsyte skildrar ett slags mellanläge att förhålla sig till livet. Han skärskådar den amerikanska framgångsdrömmen (som ju i mycket liknar vad vi nu har även i vårt samhälle) och finner den högst ihålig. Så långt är han naturligtvis mitt i ett stim av konstnärer som funnit detsamma och skildrat det mer eller mindre originellt. Men han får till att det går att förhålla sig till det utan att behöva slå över i sin motsats. Det är tillfälligheter som avgör på vilken plats i flockhierarkin du befinner dig, och det är ingen mening med att bli bitter för att man kanske inte nådde ända fram.

Det är tydligt i huvudpersonen Milo Burkes liv. I yngre dagar trodde han sig om att kunna bli en framstående konstnär inom måleriet. Nu sitter han som fundraiser på ett mediokert universitet och har till och med just blivit uppsagd från detta. Han tror sig föraktad av sin lille son och misstänker att hans fru sökt sig till någon annan.

Inte alltför muntert alltså. Men Milo får chansen igen, universitetet tar tillbaka honom då en stor donator kräver att just han tar hand om kontot. Det visar sig vara en av Milos ungdomskamrater som blivit snuskigt rik, ett alltså inte helt enkelt sammanhang att hantera för Milo.

Sam Lipsyte låter sin suveräna dialogkonst och mycket fyndiga svarta humor flöda i skildringen av vinnare och förlorare, där båda kategorierna i grunden verkar vara lika förvirrade och inte minst förvånade över tillvarons villkor. Given bjuder på många och långa skratt, varav otäckt många fastnar i halsen av igenkännande. Samtidigt är det något av katharsis att läsa den, som ett slags känsla av post-bikt. Lipsyte får också på sitt mer subtila vis – fast emellanåt också riktigt drastiska sätt - med mycket av samtidskritik i sin roman, inte minst avhandlas barnuppfostran, klass, krig, romantiska komedier, internetporr, och matlagningsprogram för dödsdömda.

Visst svämmar bok-, film- och musikbranschen över av skildringar av vilsna män. Men få lyckas som Sam Lipsyte att skildra dem så ömsint samtidigt som han skärskådar dem med röntgenblick. Det finns också ett försonande drag över människans tillkortakommanden som tilltalar från första till sista sidan i denna superba roman.