Den liberaliserade socialisten

Tiderna förändras och vi med dem, sade de gamla romarna. Att tidsandan i dag är ganska olik t ex det sena 1960-talets är en vanlig iakttagelse som flera gånger betonas i Sven-Eric Liedmans nya essäbok med den Kunderainspirerade titeln Tankens lätthet, tingens tyngd. Hur författaren själv förändrats sedan den tiden — då han gärna skrev om den unge Marx och med förtjusningoch talang spelade vänsterytter i diverse ideologiska matcher — får läsaren själv klura ut. För visst har det inträffat en del parallella smärre "jordskred" även hos Liedman, som i dag konstaterar att "statliga planekonomier fungerar inte" och därför menar att det inte kan vara "själva marknadsmekanismen som skall sättas ur spel".Om frihetÄven en professor i idé- och lärdomshistoria kan alltså utsättas för sådana här avläsbara förskjutningar i ståndpunkter och i viss mån värderingar. Men i det här fallet kan man också urskilja tydliga grunddrag som lever kvar i lätt modifierad form. Liedman vill uttryckligen slå ett slag för vad han kallar en liberal socialism; första delen av begreppet antyder omorienteringen medan den andra visar de mer konstanta drivkrafterna. Förra gången löd underrubriken Om solidaritet, den här gången Om frihet.Båda begreppen tolkas och värderas klart olika av utpräglade socialister respektive liberaler. Liedman, som rimligtvis hör till landets allra mest belästa i fråga om alla tiders tänkare kring dessa problem, ger en mångsidig och ganska lättfattlig exposé över framför allt 1800- och 1900-talens meningsbrytningar, för att småningom självta ställning.Inte ens professorer kan emellertid i fråga om politiska värderingar välja annat än utifrån personliga och subjektiva känslor. Argumentationen kan vara mer eller mindre skicklig och elegant och referaten av andras åsikter som här oftast korrekta och fria från övertalande färgläggning. Men i grunden styr individens halvt medvetna visioner av det goda respektive onda samhället och av t ex vilka slags friheter och hur mycket av dem man önskar sig själv och andra.En belysande detalj är Liedmans starka motvilja mot "den folkliga kapitalismen", där nästan alla är små aktie- eller fondägare och därmed uppträder i "två motstridiga roller". "Medborgare och boskap", säger han, men man kan också kalla det arbete och kapital, de faktorer som socialister an-tingen vill kollektivisera eller föreviga som grund för sin samhällssyn och sin maktbas, men som liberaler gärna ser förenade hos oss lite till mans, varför inte lite av både löntagare och företagare?Lättvindig nedlåtenhetDet är just i bagatelliserandet av de många små enskilda valen vi gör, ofta av ekonomisk innebörd, som Liedman röjer en kvardröjande om man så vill akademisk marxism. Valen mellan Nokia eller Ericsson, H&M eller Lindex, pensionsfond 57 eller 128 är likgiltiga och oväsentliga, menar han, en frihet "med ljummen och fadd smak". Han delar Wallraffreportern Barbara Ehrenreichs motvilja mot varuhusens anonymitet "i de oändliga gångarna mellan berg av standardiserade varor" och uppfattar expediten som "en lågavlönad kvinna nästan utan fritid och utan möjlighet att själv köpa något av det hon säljer".Även den som delar Liedmans känsla att de "andliga" friheterna (åsikts-, religions-, tryckfrihet etc) är mer grundläggande än de ekonomiska kan nog reagera mot en viss lättvindig nedlåtenhet gentemot de många som är mer materialistiskt och vardagligt inriktade än han själv och vi andra typiska debattörer. Särskilt som den kombineras med ett slags salongsradikal betoning av hur självklart det är att fördelningspolitik bör drivas maximalt hårt, att "fru Fasta svänger sin hotfulla bakspade över de påvra arbetsplatserna i Indonesien och Kina" (där folk levde ännu betydligt påvrare före den kapitalistiska globaliseringen) och tesen att den som är född i slummen i Bronx bara "på papperet" har möjlighet att bli t ex president i USA (men Clinton var född i åtminstone närapå slummen i Arkansas). Och kanske allra mest betecknande är det intresse Liedman visar för Hans Abrahamsson i Attacrörelsen, som genom "överbryggningsförsöken" mellan fredliga och våldsamma vänsterkrafter speladeen stor om också virrig roll inför Göteborgskravallerna.Ledigt resonerandeSå visst finns det utrymme för politiska strider, även i den form av "dragkamp om ord" som Liedman så väl beskriver och förvisso ibland själv ägnar sig åt. Genomgången av motsatsparet negativ och positiv frihet (ungefär lika med formell rätt respektive praktisk möjlighet att göra något man vill) är ibland inte riktigt stringent, men här finns många andra utmärkta ledigt resonerande avsnitt. Föga förvånande tycks Liedman uppskatta tänkare som Norberto Bobbio och John Rawls, och man kan gissa att han i svensk politik avi dag ligger på våglängd med Johan Lönnroth på vänsterpartiets "högerflygel". För någonstans måste ju även den mest kringsynte idéhistorikern göra sitt val mellan partipolitiska vardagsalternativ. Och på ena eller andra sättet vill tydligen de flesta, även de minst leijonborgerliga, nu kalla sig liberaler.Tore Winqvist