”Svar om uppgifter om påstådd undernäring i Brålanda”, ”Felaktiga uppgifter i media om att boende tvingades sova på golvet”, ”Om meddelarfrihet inom Carema Care”, ”Carema Care svarar på påstådda brister i Umeå”, ”Carema Care följer upp påstådda brister i Enskede” ,”Felaktiga uppgifter i DN om att inte larma vid brand – Uppgifterna är hämtade från Järfälla kommuns utbildningsmaterial”.
Hösten och vinterns kanske vidrigaste och mest tragikomiska följetong i UNT:s mejlkorg har varit de desperata pressmeddelanden som vårdföretaget Carema care har skickat ut allt eftersom det ena uppmärksammade avslöjandet om vanvård har avlösts av nästa. Och visst har företaget löpt gatlopp i medierna de senaste månaderna. Några inslag i den stora, fortfarande växande, härvan av misskötta äldreboenden har till och med fällts av granskningsnämnden. Men det ska väldigt mycket till för att opinionen ska svänga till Caremas fördel, och företagets pressmeddelanden hjälper föga.
Vi vill inte höra cyniska rationaliseringar om alla fördelar med att väga nerkissade blöjor i stället för att byta dem. Vi vill höra att de gamla inte ska ligga i sitt eget piss och en insikt om att det kanske inte är världens bästa idé att applicera en vinstmaximeringstanke på en vårdapparat som ska ge oss ett så värdigt slut som möjligt, eller allra helst ett gigantiskt företagsharakiri som meddelas på en klisterlapp där det står att vård och vinst inte alls hör ihop.
I den bästa av världar skulle Ordfront förlag inleda vårsäsongen med att avslöja att hela Carema-skandalen är en marknadsföringsfiktion vars fräcka, ja, skamlösa syfte har varit att bereda plats för Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här, som utspelar sig på ålderdomshemmet Liljebacken i norra Stockholm och som ges ut i dag. Men det kommer nog tyvärr inte att ske, och Sara Beischer får i stället nöja sig med att den, och här är det trötta uttrycket faktiskt befogat, krassa verkligheten har förlänat hennes roman en rejäl aktualitetsskjuts. Så kan det gå.
Det distanserande äckel som Beischers huvudperson, den 19-åriga Moa som flyttat till storstaden med skådespelardrömmar och hennafärgat hår, känner inför ”kunderna” på Liljebacken är precis vad som kan exploateras i en ondsint, eller i varje fall förment likgiltig, vårdmaskin.
De åldrande kropparna, den skrämmande demensen, den vedervärdiga avföringen, de nästan (för alla parter) kränkande supparna som det oförberedda vårdbiträdet ska trycka in i gamlingarnas kroppsöppningar och, framför allt, det kompromisslösa döendet blir en chock för Moa, som bara föreställt sig ett enkelt brödjobb i väntan på att bli antagen till någon skådespelarutbildning och hellre hade fokuserat på att hitta det där stamfiket hon drömt om under hela sin småstadsuppväxt.
Vårdtagarna är reducerade till rumsnummer, C7, B1, D4, och har lämnat det mänskliga. Kollegerna, som den hårdföra nikotinisten och anarkafeministen Leena med två e och den snart pensionsfärdiga Roy som drömmer om att öppna en egen frisersalong i Täby centrum, ska precis som Moa egentligen inte vara på Liljebacken, utan har fastnat i sina undantag. Alla utom Eva, som outtröttligt patrullerar boendet i sina birkenstock och öser ur sig vad som förefaller vara en helt uppriktig omtanke. Eva är obegripligast av allt.
Sara Beischers språkligt lättflytande utvecklingsroman rymmer inte särskilt många överraskningar. Antagningsprovet till Luleå teaterhögskola går åt helvete och Moa blir kvar på Liljebacken längre än hon tänkt, hon gör bort sig på turistiga innerstadsfik, går på teater, skriver inledningsscenen till det som ska bli en omstörtande fantastisk pjäs och träffar en kille. Gamlingarna går från frånstötande frasmongon till alldeles riktiga människor med historier, drömmar och namn, och på vägen sås ett överraskande frö om att hennes framtid kanske inte är fullt lika utstakad och kantad av stjärnglans och strålkastare som hon har räknat med.
Romanens första halva, innan den odefinierade peripeti som får Moa att omvärdera kunderna, är fylld av roliga slapstickscener, som när Moa för första gången ska ge en vaginalsupp och generat frågar kunden Gullan om det var skönt. Men romanens andra halva är betydligt starkare. Det märks ganska tydligt att författaren har en arbetsmarknadspolitisk agenda av medmänsklighet och Moas äckel får aldrig riktigt fäste i texten. Det får däremot hennes uppvaknande och gryende omsorg.
Och så draghjälpen av Carema care? Inte ens här fungerar den vanvårdande vinstmaskinens pressmeddelanden särskilt bra. Snarare har de avtrubbat läsaren. Inte ens när Moas inledande dystra cynism är som störst kan Liljebacken mäta sig med de skandaler som verkligheten har bjudit på det senaste halvåret. Man skulle ju önska att litteraturen kunde få vinna, åtminstone någon enstaka gång. Men det förtar inte särskilt mycket av Sara Beischers lovande debut.