Den självständige diplomaten

Det hör inte till ovanligheten att diplomater som länge umgåtts med det skrivna ordet i tjänsten fattar pennan och skriver ner sina intryck och erfarenheter från skilda väderstreck. Alldeles oavsett sådana hågkomsters dokumentariska, anekdotiska eller litterära förtjänster brukar de ha det gemensamt att författaren är glad över sitt yrkesval och tacksam för sina upplevelser.

Ovanligare är att någon, som lämnat mitt i sin karriär, redovisar sitt missnöje med yrkesvalet och i själva verket med yrket och verksamheten som sådan. Än mer förvånad blir man över att en avgången brittisk diplomat gör det. Den brittiska utrikestjänsten åtnjuter nämligen högsta anseende för professionalism och yrkesskicklighet. Men det är vad den drygt 40-årige Carne Ross gjort i boken Independent Diplomat, Dispatches from an Unaccountable Elite. Ross hade under femton år tjänstgjort i Foreign Office i London, vid de brittiska ambassaderna i Bonn och Kabul och vid Storbritanniens FN-delegation i New York, när han kom fram till att detta nog inte var någonting för honom och 2004 bad om entledigande. Det skall från början redovisas att det var det brittiska agerandet i FN:s säkerhetsråd om Irak som aktualiserade beslutet.

Boken har väckt viss uppmärksamhet i London och New York. Den brittiska utrikesministern Margaret Becket anser att Ross överdrivit sin egen betydelse i resolutionsskrivandet i FN, medan forskare vid Chatham House, det brittiska utrikespolitiska institutet, välkomnat Ross' betonande av den internationella moralens betydelse. Andra har ifrågasatt om Ross temperamentsmässigt alls var lämpad för diplomatisk verksamhet.

Mycket av Ross' kritik mot det sätt på vilket diplomati idag bedrivs är skåpmat. Alltjämt för mycket traditioner som förlorat verklighetsanknytning, för mycket hemlighetsmakeri, för mycket elitistiskt "camaraderie", för litet demokrati och för litet civilkurage. Att diplomatrapporter kan vara ytliga och inställsamma är heller ingen nyhet. Vem som helst kan också bli irriterad på det fikonspråk som utvecklas i FN och EU och som bidrar till att isolera skeendet där från en intresserad allmänhet.

Mer överraskande är Ross' påtagliga förvåning över att även demokratiska regeringar på den internationella arenan prioriterar det egna landets ekonomiska och strategiska intressen och i tredje hand också dess egna värderingar. Så borde det inte vara i dagens värld, menar han. Globalisering, som också rymmer terrorism, migration, pandemier och klimatförändringar, borde ha tvingat fram ett globalt medvetande hos politiker och diplomater att se till världens bästa på någon sikt och inte bara på dagsaktuella fördelar för det egna landet. Så riktigt tänkt, men FN är faktiskt alltjämt ett forum för nationalstater.

Ross ondgör sig vidare över bristande verklighetsunderlag i det internationella beslutsfattandet. Förhandlingar förs i New York och Bryssel av aktörer som mest lurpassar på varandra utan större kunskap om dem det främst angår - palestinier, irakier, invånarna i Västra Sahara eller vilka det nu kan vara. Ambassaderna har ofta för dåliga lokala kontakter, FN- och EU-delegationerna för få experter och säkerhetstjänstens underlag väger för tungt.

Vad Ross själv främst var inblandad i var sanktionspolitiken mot Irak före den anglo-amerikanska invasionen 2003. För att undgå någons veto i säkerhetsrådet blev resolutionerna alldeles för mångtydiga och motsägelsefulla på de vanliga irakiernas bekostnad, fastslår han.

En svensk läsare förstår att Axel Oxenstiernas ord om den ringa vishet varmed världen styres ännu inte funnit vägen till den brittiska diplomatutbildningen. Man kan också undra om författaren haft ovanlig otur med sina första handledare och chefer.
Men Ross är inte den som ger sig bara för att "Foreign Service" inte passar honom. Han har nu satt upp ett eget program för att hjälpa dem som bäst behöver diplomatiskt bistånd - "Independent Diplomat" heter programmet som vänder sig till dem som inte uppnått tillräcklig folkrättslig status för att utan vidare kunna uppträda internationellt. Hans enda krav är att de skall vara demokratiska och respektera folkrätten och mänskliga rättigheter. Finansiellt stöd har han bl.a. fått från Sorosstiftelsen. De kosovo-albanska myndigheterna, regeringen i Somaliland, dvs den de facto självstyrande f.d. brittiska delen av Somalia, och Polisario i Västra Sahara hör till kunderna, som alltså kan få hjälp med talskrivning, procedurregler, tolkning o.dyl. när de vill lägga fram sin sak internationellt.

Ett försök att avhjälpa en av den internationella diplomatins orättvisor, hävdar Ross, och jämför med alla de resurser som backar upp hans tidigare brittiska kollegor. Det förefaller också vara en betydligt bättre användning av författarens energi, indignation och idealism.

Den självständige diplomaten

Carne Ross' självbiografiska bok tar upp något så ovanligt som en diplomat som säger upp sig och startar eget, skriver Torsten Örn.