Ett flicklaboratiorium i valda bitar kallar Maria Margareta Österholm sin avhandling i litteraturvetenskap, framlagd vid Uppsala universitet. I denna skapas en prövoplats där flickfigurationer som "skelettfågeln" (läs anorektikern) och "monsterflickan" (den håriga, stadda i förvandling) får visa upp sina flickrum, så som de gestaltats i bland annat romaner som Monika Fagerholms Diva, Mare Kandres Aliide, Aliide och Inger Edelfeldts Kamalas bok .
Centralt för undersökningen är det relativt nylanserade begreppet "skev", en variant på det mer teoretiskt etablerade "queer", som nu inte nödvändigtvis har med sexualitet att göra utan som tecknar en mer disparat annanhet - ett skavande med Österholms ord, mot det som i de undersökta böckernas värld kan kallas Den riktiga flickan.
Den riktiga flickan är en passiv heterodröm som målar läpparna alldeles lagom och drömmer om pojkarna i hockeylaget. En motbild, det som den skeva flickan inte kan eller vill vara - normen. Mot bakgrund av queerteorins tankar om performativitet, att genus kommer ur görande i stället för ur varande, visar Österholm hur de valda litterära flickorna med olika medel - skärande, svältande, en överdriven femininitetsmaskerad - agerar sig ut ur samhällets förväntan om en välartad femininitet.
Det är en intressant läsning som för mig blir en ögonöppnare, inte bara när det gäller de litterära exemplen utan även i förhållande till en feminism jag länge sett utan att riktigt förstå den. "Gurlesken", den överdrivna flickcharaden med smetigt läppstift, rosa-på-rosa (författarfotot längst bak i avhandlingen låter ana att Österholm själv är en del av denna kultur) är för utövarna en feministisk handling, ett sätt att göra - igen - femininitet genom att överskrida heteronormen.
Även det som vissa kritiker avfärdat som "anorexiaromanen", en påstått tjatig upptagenhet kring den egna flickkroppen; läser Österholm politiskt. Den skeva flickans uppror mot Den riktiga flickans norm.
En möjlig invändning mot avhandlingen är att gränsen mellan de litterära flickgestalterna och verkliga, levande flickor tillhörande en viss subkultur blir ganska luddig. Samtidigt förstår jag att just det är en del av syftet. Österholm språk ligger på gränsen till det skönlitterära, hon skriver "skeviska" menar hon själv, i linje med den moderna forskning som vill utmana det akademiska skrivandets gränser och hitta nya sätt att skapa kritiskt vetande. Gränslöshet i språk och motiv går med andra ord ihop, och
resultatet blir en mycket läsbar och upplysande avhandling, som är berikande både innanför och utanför akademiernas murar.