Den stora amerikanska romanen är ett ganska tveksamt epitet. Den stora amerikanska romanen är en marknadsföringsterm som varenda pr- och kommunikationsmänniska skulle döda för - laddad med konnotationer av Grand Canyon, mullrande buffelhjordar och helgrillade lamm som sprutats fulla med smält smör och honung.
Den stora amerikanska romanen är en helt vanlig roman i super size-format. Romanen, den stora amerikanska, är en version av den amerikanska drömmen utan de vassa armbågarna och tunnelseendet.
Och ändå är den stora amerikanska romanen ett tacksamt begrepp att ta till när man då och då stöter på en fet lunta välskriven och ganska klassisk epik som får bruset från de andra kanalerna att slockna för en stund. The great american novel är en term av nationellt självförhärligande som av någon anledning inte provocerar oss som står bredvid, utan tvärtemot väcker våra förväntningar.
Det är svårt att hitta motsvarigheter. Det franska svårmodet och den svenska synden kunde möjligen vara aspiranter, men de framstår inte lika lockande för en storpublik.
Just nu finns det ingen större amerikansk roman än Jonathan Franzens Frihet. Redan när den kom på originalspråk för ett år sedan var den en internationell angelägenhet som recenserades över hela världen. Urväntade kritiker flämtade lyckligt att Franzen faktiskt levererade, tio år efter genombrottet med sin föregående och tredje roman The Corrections och de allra flesta gjorde tummen upp och överdrev betydelsen av att Times för första gången på ett decennium placerade en författare på sitt omslag (själfallet med rubriken ?Great american novelist?).
The great american novel jämförs alltid med de ryska 1800-talsgiganterna och i Franzens fall är Tolstoys Krig och fred den givna pendangen som alla pekar ut. Och det äger sin riktighet, för Frihet är verkligen en stor roman i bemärkelsen att den via den liberala medelklassfamiljen Berglund speglar en hel tid av klaustrofobisk samhällsomvandling, våldsam politik och akuta ekologiska insikter, och har med viss rätt beskrivits som den definitiva 00-talsskildringen.
Walter och Patty Berglund är de första att inleda gentrifieringen av det småruffiga Ramsey Hill i St. Paul, Minnesota, när de tar sig an ett viktorianskt ruckel som efter ett decennium av renovering har blivit en perfekt ram för Den lyckliga familjen. Bägge två inkarnerar den godhjärtade demokraten som, åtminstone inom sin egen lilla sfär, ständigt kämpar för att göra världen lite bättre. Han är en välmenande och lite mesig miljöaktivist med svenska rötter. Hon är en före detta collegestjärna i basket som har blivit hemmafru för att trotsa sin högpresterande och aristokratiska familj. De bägge barnen, Jessica och Joey, är förhållandevis välartade, sånär som på att den söndercurlade Joey när en dragning mot republikanska åsikter och ligger med en tjej i grannhuset och flyttar hemifrån för att undkomma Pattys svartsjuka besvikelse.
När läsaren stiger på har paret Berglund redan lämnar St. Paul för Washington och Walter, i rikspressen, utmålats som en blodsugande bedragare i storbolagens ledband efter att, i en fåfäng räddningsaktion för att säkerställa habitat åt den blåvita skogssångaren, ha hamnat på fel sida i frågan om toppbrytning av kol i orörd vildmark.
Men krackeleringen har inletts redan långt innan dess. Mellan sig har Berglunds den luggslitna men karismatiske musikern Richard Kratz, som är Walters motsats och bästa vän och ända sedan ungdomen föremålet för Pattys fysiska längtan.
Den sönderfallande familjen Berglund, skildrad dels genom en allvetande berättare och dels genom Pattys självbiografi (?sammanställd på inrådan av hennes psykolog?), dras med en storslagen språklig säkerhet, och en mild distanserad ironi, genom en samtid som är minst lika trasig som de själva. Cyniskt profiterande krigsindustri, trianglar av sjuklig tävlingsmani, dofter av makt, pengar och kropp, ett gapande ground zero i den amerikanska folksjälen, den förstoppande processen som gör smal musik till mainstream, en kärleksförklaring till den ganska frånstötande tv-serien Married with children, beroendeproblematik, en hjärtskärande ärlig analys av den glada Mac-användaren, kommande överfolkningskatastrofer, sårskorpor, ärr och blödningar. När Jonathan Franzen kommit igång drar han på med samma förödande kraft som de skövlande energibolag som får motta hans allra varmaste aversioner. Det är i stort sett omöjligt att stå emot.
Men precis som i föregångaren blir Franzens briljans ibland nästan för stor. Texten har en svag tendens att förlora sig i sin egen spegelbild på läsarens bekostnad - någon enstaka onödig, men intelligent och snygg, metafor smyger sig liksom in i texten med ett belåtet orgastiskt stön. Och slutet är så tillfredsställande att läsningen lämnar kroppen förvånande snabbt. Med detta sagt är Frihet en fullständigt lysande roman.