Destruktiv bild av en parrelation

Inger Alfvén presenteras ofta som en av Sveriges mest lästa författare. Hon debuterade redan som 24-åring 1964 med romanen Vinbergssnäckan och har sedan kommit med runt 20 böcker.Redan i genombrottsromanen Dotter till en dotter (1977) odlades det som blivit typiska Inger Alfvén-drag. I den beskriver Eva-Marie hur hennes äktenskap urartar från en jämställd relation till en situation där hon sitter hemmavid spisen och väntar på sin man. Han är fri, hon är fast.Förtrycket av kvinnan har sedan fått följa med i många Alfvénböcker.Så också i den nya med titeln Livets vatten. Romanen inleds med att snart 50-åriga Lova sitter på ett plan på väg till Kanarieöarna. Hon reser ensam, varför är från början oklart. Bredvid Lova hamnar Roland.Framför allt kretsar Livets vatten kring kärlekstörst och ensamhet. Lova har länge sökt efter Kärleken. In kliver Roland. En svindlande kärlekshistoria tar form.Fast egentligen finns det inte så mycket hissnande i den — det sitter i Lovas fantasi. I läsarens ögon är Roland en äcklig gubbe, ett levande exempel på det manliga förtrycket. Han strular runt, har sex med unga tjejer, super, stjäl och luras. Och om Lova hade fått lite av den information som man försöker lära unga, att ett nej betyder nej, så skulle hon också ha uppfattat att hon blir brutalt våldtagen vid flera tillfällen. Men av rädsla för att åter bli ensam kniper hon ihop ögonen — hårt. Hon står ut med det mesta bara hon får vara "lycklig", vara Någons.Stereotyp och slentrianmässigEtt annat av Inger Alfvéns kännetecken är samtidsskildringarna. Att hon kan ta tempen på nutiden har hon visat med bravur i tidigare romaner.Även Livets vatten är en del av nuet med sin framställning av alkoholism, nyfattigdom och klasskillnader.Men i stället för att ge nya perspektiv känns skildringen stereotyp och slentrianmässig och man misstänker att hon här inte har särskilt stor insikt i den verklighet hon skriver om.Det är ofrånkomligt att inte bli trött på markörer som att arbetarklass-Lova som bor i förorten och är en "simpel expedit" inte känner till hur en konstnär (som Roland påstår att han är) lever. När det dessutom beskrivs att hon har läst i gratistidningen Metro, hennes enda informationskälla, att konstnärer har svårt att klara sig blir man helt matt.En av bokens förtjänster blir i stället uppbyggnaden. I början bjuds bara på fragment ur Lovas liv, men efter hand börjar det klarna, livshändelse efter livshändelse nystas upp. Trots att Lovas tankar svänger fram och tillbaka lyckas Inger Alfvén att skickligt sy ihop det till en begriplig historia.Men det är också ett av bokens ganska få plus i kanten. För det finns ett övergripande problem — karaktärsbeskrivningarna.Roland förblir en vidrig person, det är svårt att ens vid något tillfälle känna sympati för honom. Det gör det omöjligt att förstå Lova och varför hon klänger sig fast vid honom. Nog för att det finns många par som Lova och Roland, mendet är ändå oundvikligt att inte tycka att Inger Alfvén snudd på idiotförklarar sin huvudperson. Som vid ett tillfälle när Lova genast kommer springande efter att Roland har ringt efter henne. Hon hittar honom naken i en lägenhet med en annan kvinna.Han är även då elak och överlägsen mot Lova, men hon är ut i tåspetsarna naiv och vill hjälpa honom trots allt.Utpräglat AlfvéndragMan kan inte begära hur mycket som helst av en författare och absolut inte kräva ett lyckligt slut. Men man kan önska att Lova hade fått utvecklas, komma ett snäpp framåt i sin syn på sitt eget värde och sin uppfattning om män. Men det gör hon inte — hon slutar i princip där hon började. Möjligen kan också det betraktas som ett utpräglat Alfvéndrag. Kanske är det vad hon vill visa: Kvinnan är och förblir destruktiv i sitt förhållande till mannen. Och mannen är och förblir de-struktiv mot kvinnan.Trots denna bistra egentliga bild av en relation måste det framhållas att det är något djärvt och bra i att Inger Alfvén skildrar vuxen kärlek och vuxna behov, men i Livets vatten lyckas det inte fullt ut. Det som hänger sig kvar blir i stället nästan en känsla av att ha läst Mitt livs novell, fast för medelålders läsare.