När journalisten och författaren Cordelia Edvardson gick bort i höstas skrev och kommenterade många av hennes kolleger att hon lämnade ett gigantiskt tomrum efter sig. Det är vad vänner och kolleger brukar säga, och oftast betyder det att tomrummet förvisso finns, men är av privat natur och främst berör de närmast sörjande. Rent professionellt är det få som verkligen är oersättliga. Men Cordelia Edvardsson var verkligen en av dem.
Efter att som den enda i sin katolska familj (hon hade, till skillnad från sina syskon en judisk far) som 14-åring ha deporterats till, och överlevt, Theresienstadt och Auschwitz kom Edvardson svårt tbc-sjuk till Sverige. Hon förväntades dö men överlevde och blev rätt tidigt en framstående journalist i veckopressen.
I början av 70-talet flyttade hon till Israel och verkade mellan 1977 och 2006 som Svenska Dagbladets korrespondent i Mellanöstern, en uppgift hon utförde med ett sällsynt rättspatos och en total vägran att förenkla. Cordelia Edvardson var lika kompromisslös när hon konstaterade Israels rätt att försvara sig mot angrepp som hon var när hon fördömde samma stats förtyck och folkrättsvidriga behandling av palestinierna.
Det mänskliga perspektivet genomsyrar också Cordelia Edvardsons kolumner i SvD, och det sena urval som nu utkommer på Weyler förlag är något så ovanligt som en krönikesamling som inte bara känns knappt berättigad utan, faktiskt, viktig och nära på omistlig.
Inte så mycket för vad som sägs i texterna egentligen. Vardagen i Jerusalem, semester i Sverige, den ofrivilliga hemflytten, varma iakttagelser av fredsdemonstrationer, ilskna vittnesmål om missdåd, språkliga, moraliska och humanistiska funderingar – sympatiskt men inte alltid egenartat stoff. Perspektivet, däremot, är alltid eget och blytungt. Allt genomsyras, och bollas mot, det egna traumat och skulden över att höra till dem som överlevt Mengeles selektering.
Bakom allt Edvardson skriver finns ständigt det aldrig sinande tåget av människor som skickades åt andra hållet och de höga skorstenarnas fräna rök. Att minnas är en plikt som aldrig kan tas på ett allvar som är stort nog.
”Orden har varit mina vapen mot förtvivlans trött, vilje- och motståndslösa mörker”, skriver Cordelia Edvardson själv i en text från 2009, och det är också så det känns att läsa henne. Djupt pessimistisk i sin syn på världen, men ändå egendomligt bra på att notera den godhet som ändå finns.
Ibland puttrar hon lite för hemtrevligt och vänder sig familjärt och dialogiskt till läsaren på ett sätt som nästan desarmerar texten. Men så stöter hon på någon skärva orätt (det kan lika gärna handa om svensk äldrevård som krigsbrott) och en livsgivande ilska blixtrar till.
Trots att Cordelia Edvardson alltid använde sig av sitt eget liv och alltid återkom till egna erfarenheter skilde hon sig från merparten av sina kolleger i kolumnistkåren genom att aldrig, någonsin skriva för att höra sin egen röst. För Edvardson hade journalistiken alltid ett högre syfte.