Ingen inom svenskt kulturliv slash underhållningsgytter väcker lika starka känslor som Regina Lund. Inte ens Grabbarna Grus (Ranelid, Guillou och Horace) väcker känslor lika omedelbart som skådespelaren, singer-songwritern, poeten och konstnären Regina Lund. En snabb och ovetenskaplig undersökning ger vid handen att 45 procent av tillfrågade kulturarbetare genast utstöter ett understruket ”Sveriges mest pretentiösa människa!” när Regina Lunds namn uttalas högt i deras närhet. Ungefär 30 procent skakar på huvudet och fladdrar nekande med läpparna. ”Brrrlh” låter det ungefär. Resterande 25 procent suckar djupt och säger ”Regina Lund, henne har jag verkligen ingen åsikt om.” Särskilt det där sistnämnda måste betraktas som en rätt kraftig statusmarkör.
Det som gör att Regina Lund berör är förstås hennes gargantuanska självförtroende, som bland annat fick henne att begå ärkesynden att musiksätta sitt sommarprat uteslutande med egna låtar. Och hennes förmåga att låta kritiken flyta förbi utan att lämna några synbara intryck. Så verkar det i varje fall. Det här handlar om mediebilden Regina Lund, som möjligen inte är identisk med den privatperson som gissningsvis finns någonstans därinne.
Bilden av Regina Lund låter gälla att hon aldrig har dödat en darling i hela sitt liv, utan istället vattnat dem och, om någon frågat, förklarat dem vara resultatet av en lika storslagen som sublim konstnärlig frihet. Och eftersom hon är kvinna leder de överdrivna excesserna till avsky, medan Ranelid bara straffas med en lite för hård klapp på kinden och en harmlös dumstrut på huvudet.
För några år sedan gav Modernista ut Regina Lunds (skrivbordslåde)samlade dikter i en fet volym. Förlgat gissade att hon skulle sälja men gjorde ett tydligt, och åtminstone semi-förnedrande statement då dikterna utgavs på underetiketten Koala Press, som i övrigt bara användes för sudoku-samlingar. Förmodligen sålde samlingen dock inte så mycket. När uppföljaren Laserstrålar nu kommer ut är det i varje fall på Kalla kulor förlag, som mest satsar på thrillers och samhällslitteratur och ägs av Robert Aschberg och några okända riskkapitalister. Bara att boken faktiskt kommer är en vittnesbörd om den aldrig sinande drivkraft som måste vara Regina Lunds verkligt stora begåvning. Hon hittar alltid ett sätt att ta sig vidare till nästa kapitel. Hon är en Fågel Fenix i flamsäkert material.
Laserstrålar lever upp till alla fördomar jag kan komma på. Och vid en första genomläsning kan jag inte bestämma mig för om resultatet är en frukt av den totala frånvaron av en redaktör eller, tvärtemot, av en sträng redaktör som insisterat på att göra boken lite mer Regina Lundsk. Klichédrabbade pekoral, grötrim, romantiskt dis, fräck lust och absolut ingen strykpenna. Smaka bara på strofer som ”Hur många svin i min tvättmaskin?” eller ”Du kallade mina SMS/för PMS”, eller en kärleksförklaring av slaget ”Botox (så länge du finns)”:
När jag ser dig
Vibrerar mina läppar så intensivt
att all botox i världen är överflödig
Jag kommer aldrig att behöva plastikkirurgi
så länge du finns
Det är väldigt lätt att raljera över Regina Lunds dikter, men de bär också en mycket mer svårbeskriven kvalitet av ett slags nästan gymnasial aptit på världen och en förmåga att glädjas åt en gammal tanke som om den vore ny. Regina Lund fortsätter uttrycka sig som hon gör av ungefär samma orsaker som Anders Borg vägrar klippa av sig ponnysvansen och ta bort sitt örhänge. Han tycker att det ser tufft ut, helt enkelt. Det är så här jag är, tänker Anders/Regina, och lägger till ett upproriskt Take it or leave it, suckers. Egentligen finns det inget större uppror än det som verkligen övertygar upprorsmakaren själv.
I stäv med mediebilden är Regina Lund dessutom inte fullständigt omedveten om hur hon uppfattas. Och i sin egen the Truman show är det hon som avgår med segern:
Mina most famous last famous words ska vara
jag kunde levt mitt liv som komiker
men det hade inte varit lika roligt.