Det här är ingen köpguide

"En kultursida är ingen köpguide". Det tål att upprepas: en kultursida är ingen köpguide. Det här är inte en köpguide.
Citatet är John Swedenmarks, översättare, kritiker och kulturredaktör på LO-tidningen, och är hämtat ur titelessän i nyligen utkomna samlingen Kritikmaskinen och andra texter. Här samsas essäer med föredrag och artiklar ur en tjugoårig produktion i en diger volym, drygt fyrtio texter som oavlåtligt väsnas och ställer till med huvudbry för läsaren. I Swedenmarks sällskap kommer man inte undan - jag återkommer till det.

Det här är en sådan tid när kritikens uppgift och villkor är på tapeten igen, som den ju är med hyfsat jämna mellanrum. Höstens snackis på området är förstås Thomas Anderbergs monumentala Alla är vi kritiker (Atlas), som också utgjorde utgångspunkt för ett seminarium om kritikens tillstånd på Bok & Bibliotek i Göteborg. Men om Anderbergs bok är en filosofisk-teoretisk bok om kritiken utan att för den skull vara kritik, så är de böcker som nu gör honom sällskap i ämnet snarare sådana som innehåller författares samlade kritiska verksamhet - en yrkesutövning som visar sig vara ständigt självproblematiserande.

Förutom Swedenmarks Kritikmaskinen, kommer under hösten Erik Beckmans kritikgärning sammanställd av Malte Persson - Alla är vi stora romaner - på Modernista, liksom Aase Bergs essäsamling Uggla (Bonniers) och Läs mig som läser er (Anthropos), som samlar författares och kritikers texter om receptionen av Lars Ahlins prosaverk. Det är bara att hoppas på att den här tendensen förebådar ett uppsving för kritiken, snarare än att vara dess dödsryckningar.

Stefan Jonsson, kritiker på Dagens Nyheter, höjde ett varnande finger för att kritiken ska komma att reduceras till simpel konsumentupplysning, under ovan nämnda samtal i Göteborg. Liknande resonemang återfinns hos Anderberg, liksom redan på 1980-talet hos Erik Beckman, och förstås hos Swedenmark i det citat som fått inleda den här texten. Nej, vi vill inte skriva konsumtionsupplysning, vi som sysslar med kritik, vi vill inte tipsa, sätta betyg och snuttifiera våra texter. Vi vill att kritiken ska få ta plats, vara eftertänksam, göra verken rättvisa och på blodigt allvar. Så, om man bortser från förhållanden som den enskilda kritikern inte råder över (medieklimat, ekonomi): hur låter det sig göras?

Att gå till Anderbergs omfattande genomgång av kritikens bedömningsgrunder och den gode kritikerns balanserade subjektivitet, renderar bara några igenkännande hummanden och bekräftande nickanden från min sida. Javisst, så där ska det ju gå till, vad fint och bra det låter. Men när jag läser Swedenmarks essä Kritikmaskinen, ursprungligen publicerad i BLM 2003, får jag rosor på kinderna - rodnar gör jag både av skam och av ett plötsligt upplivat jäklaranamma. Swedenmark blottlägger i ett på en gång ironiskt och gravallvarligt undersökande de uppenbara pinsamheterna och misstagen i slentrianmässig kritik, och hur svårt det är att undvika dessa fällor.

Swedenmark är långt ifrån Anderbergs fokus på balans, inte för att han förordar dess motsats, utan för att han rör sig på ett helt annat plan. Han efterlyser ambivalens i den kritiska texten, istället för domslut och omdöme. Det är hoppfullt och trösterikt att läsa någon som tycker att man ska gå direkt på det väsentliga utan att för den skull ägna sig åt tröttsamt postulerande. Själv skriver han, tursamt nog, också den sortens kritik som han eftersöker. Att essän är den rätta formen för en skribent som är så prövande i sin verksamhet som Swedenmark, blir här en självklarhet.

Kritikmaskinen och andra texter är en samling texter som var och en kräver absolut uppmärksamhet och närvaro av mig som läsare, något förstrött bläddrande är inte att tänka på. Ordnade efter något slags tematisk idé, överrumplar texterna med sina skarpsinniga analyser av poesi, psykoanalys, könsskillnader, teologi och metrik. Hélène Cixous och Jacques Lacan samsas med Madonna och Carola. Det är bildning och kritik när den är som mest angelägen. Men många av texterna är bundna till kontexten och viss förkunskap underförstådd, vilket gör det stundtals svårt att hänga med, som i föreläsningar hållna i det psykoanalytiska sammanhanget Freuds bar. Och när språkvetaren Swedenmark rör sig på fonemnivå, blir jag som mer är intresserad av hela ords betydelser än språkets minsta beståndsdelar, något otålig.

Det är svårt att läsa Swedenmark, och det är ett av de mest positiva omdömen (aj aj - fallgrop!) jag kan komma på att ge en bok. Dessutom är det roligt, Swedenmark lyckas med konststycket att vara alltigenom klurig med språk och idéer utan att någonsin bli gubbigt underfundig.
Och när jag har läst färdigt vet jag mycket mer än innan, trots att det är en rad saker jag inte begriper: Varför lutar han sig mot en så märklig feministisk tänkare som Cathrine MacKinnon i pornografifrågan? Har han inte en illa dold och lika obegriplig faiblesse för Carola? Kan man inte läsa poesi på riktigt om man inte begriper sig på rytm och versmått? Och, mer exakt, varför är det just könsskillnaden som är den betydelsebärande skillnaden i poesin?

Jag är ambivalent. Precis så som man blir när man läser texter som lägger ribban högre än köpguidens.

Det här är ingen köpguide

Debatten om kritikens tillstånd blommar. Therese Eriksson läser John Swedenmarks essäsamling och blir upplivad och otålig. Och lika ambivalent som författarens egna texter.