Det lönar sig att strunta i trender

En kompis till mig säger sig ha tappat all respekt för Fredrik Strage efter spektaklet han gjorde efter första Arnfilmen. Strage ångrade att han gav filmen trea i betyg fast den egentligen bara var förtjänt av en tvåa. För att rätta till sitt misstag ställde han sig utanför biograferna Rigoletto och Filmstaden Sergel och ger hundra kronor i kompensation för biljetten till dem som sett Arnfilmen och tyckt den var dålig och skrev en artikel om det.
Ett löjligt sätt att dra uppmärksamhet till sig själv, kallade min kompis det. Själv tycker jag att det var en kul grej (även om han för att verkligen göra bot åtminstone borde ha delat ut hela arvodet han tjänade på att recensera filmen i stället för 1300 kronor) och att det var ett lysande exempel på Strages känsla för det spektakulära, samtidigt som han kommer undan med det genom att göra det på ett ambitiöst sätt.

Strage representerar ofta en blandning av kvällstidningsjournalist och magasin- och dagstidningsjournalist. Han lyfter fram det skitiga och uppseendeväckande, han skapar gärna klatschiga oneliners som lär få rubriksättarna att slå bakut av lycka, men är samtidigt dödligt seriös. Inför släppet av boken Strage Text, som samlar hans bästa texter, har han låtit svenska artister som Ken Ring, Olle Ljungström och Henrik de la Cour läsa upp en del av texterna i klipp på Youtube och även försett artiklarna med ambitiösa kommentarer som ofta är lika roliga och intressanta som texterna i sig.
Eftersom jag prenumererar på Dagens Nyheter, följde Strages Youtubeiana förra året och har läst många av hans artiklar i tidningarna Pop och Bibel så är de flesta texterna bekanta sedan tidigare. Det gör inte så mycket. De flesta är värda att läsa igen vare sig man är intresserad av ämnet eller inte.

Artiklarna är indelade under kapitelnamn som "Idoler", "Dissar", "Gulliga djur" och "Vid kravallstaketet" och inte i kronologisk ordning. Om man ändå väljer att läsa kronologiskt, alltså hoppa runt i boken och börja med de första artiklarna i punkfanzinet New Life via Östgöta Correspondenten, Pop och Bibel till Dagens Nyheter så kan man se en tydlig utveckling, som Johanna Koljonen i sin recension i Dagens Nyheter tydligen missat när hon hävdade att han "skrivit på samma sätt hela tiden".
Fredrik Strages stil må vara densamma, även om den skulle vara svår att upptäcka i de tidiga artiklarna utan facit i hand, men han har dragit den från en ganska medelmåttig ungdomsreporter- och ung frilansarnivå till den nuvarande. Frågorna har blivit vassare, språket mer renodlat, exemplen bättre och liknelserna mer träffande.

Reportageboken Mikrofonkåt, om svensk hiphop, som kom 2001 blev Fredrik Strages stora genombrott och fick många unga rockjournalister att försöka härma hans stil. På gott och ont. Att obskyra anekdoter blev viktigare än vilken tonart ett bands gitarrist föredrog att spela i gjorde landsortstidningarnas nöjessidor roligare. Men efterapningarna hade också mindre lyckade konsekvenser, som när demoband som gjorde sin andra spelning avfärdades med en lustig sågning och när svarta reggaeartister liknades vid gorillor. En av Strages storheter är just att han lyckas vara rolig men ändå undvika missriktade övertramp.

När man läser en betydande del av hans produktion i ett svep utkristalliseras också det som främst lyft honom till platsen som Sveriges mest inflytelserika nöjesjournalist: Att strunta i vad som för tillfället anses kreddigt och en Himalayahög ambitionsnivå. I kommentaren till en av artiklarna berättar han att han ofta fick höra orden "stick till Arvika" av de andra i redaktionen på tidningen Pop när han föreslog artiklar om goth eller synt. Fredrik Strage tycks genom hela sin karriär ha koncentrerat sig på vad som intresserar honom för tillfället i stället för att blint följa trender. Såväl kaninhoppning som afterski med E-type är ämnen det finns något viktigt att berätta om. Vare sig Fredrik Strage skriver om tjejer som skriver noveller om Darin, Mari Picassos turnépremiär eller intervjuar Depeche Mode ligger det en grundlig research bakom. Han lyckas nästan alltid hitta något som ingen annan klarat av att vaska fram.
Genom kommentarerna till artiklarna, ett par personliga krönikor och texten om hur han var en rollspelsbiten nörd på högstadiet ur antologin De missanpassade träder också personen Fredrik Strage, som annars aldrig tillåter sig själv ta huvudrollen i artiklarna, fram. Det är en sympatisk person. Och en journalist som alltid sätter de intervjuade och recenserade i första rummet, oavsett om de gör något bra eller dåligt. En nöjesjournalist som hade varit förtjänt av Stora journalistpriset även utan den nyskapande Youtubelistan.

Det lönar sig att strunta i trender

Enligt Andreas Jakobsson visar den nya boken Strage Text att nöjesjournalisten Fredrik Strage gjort sig förtjänt av Stora journalistpriset även utan listan med de 100 största rockögonblicken på Youtube.