Det stora i det lilla
Hans Gunnarsson har gjort ett tvärsnitt genom en bygd och dess människor i sin i dag utgivna roman, skriver Charlotte Vybiral.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men i de upplysta rummen bor högst levande människor. Kanske är de födda i bygden och har varit i storstaden och vänt tillbaka, eller så har de alltid bott i Borunda. För en kort stund stiger författaren och novellisten Hans Gunnarson in i deras hem och registrerar hur de värmer djupfrysta bullar i ugnen, kokar kaffe eller dricker sig fulla med grannarna på besök. Utan att dröja särskilt länge hos någon av karaktärerna som han har gett namn som Elsie Jansson, Erik Nilsson eller Ove Karlsson, lyssnar han av deras samtal och läser deras tankar. Resultatet blir ett collage av öden som alla i något avseende är länkade till varandra. Hos det gamla paret Elsie och Nils som fått en skallskada sedan han blivit påkörd av en bil, slår en pendyl halv fyra. Elsie passar på sin make i köket, försöker få honom att prata men sedan olyckan når hon inte fram. Tystnaden är plågsam för Elsie som slår på och av radion och tvingas in i sina egna funderingar. Sonen Bengt hör sällan av sig och kommer inte ofta på besök, allra minst med sina flickvänner. Under en magnet på kylskåpet sitter ett vykort han skickat till föräldrarna från Grekland. Så här kan det låta när Elsie försöker få kontakt med Nils som stirrar ned i tidningen:
"Det var ett fint vykort Bengt skickade?" sa hon för hon visste inte vilken gång i ordningen. "Det verkar trevligt där dom är." Eller var tänkte hon, de måste väl vara hemma vid det här laget.
Det spelade ingen roll. Han lyssnade ändå inte.
"Sara", sa hon. "Hon har också skrivit under här, hon hälsar till oss båda, gör hon."
Hos Gunnarsson ryms det stora i det lilla. Denna gång gör han ett tvärsnitt genom en bygd och under de vardagliga konversationerna i husen lurar en djupare innebörd. Elsie är en av alla strävsamma människor som hellre sväljer sin sorg än blottar sin förtvivlan. Fast det är svårt knatar hon envetet på och kommenterar sina grannar som kanske har det ännu värre. Evy till exempel, hennes vuxna son Ralf (avbildad bakifrån med stora hörlurar på romanens framsida) rånar en dag en leksaksaffär och springer sedan omkring med en grön orm i tyg tills polisen kommer. Trots att alla känner varandra i Borunda är invånarna en skara trasiga, ensamma själar. Kanske är det själva småskaligheten som tvingar dem att leva sina liv inkapslade i sig själva. Gunnarson drar sin berättelse åt det absurda och någonstans går det vardagliga helt över styr. När bollen en gång satts i rullning finns inget stopp för den. Mord och olyckor inträffar, till synes lika slumpmässigt som orten fått sin plats på kartan. På en natt rubbas Borunda ur sina lagrar.
Romanen ger också uttryck för en rädsla att vara glömd, att vara obetydlig och ingen, åsidosatt av världen. Gunnarsson tar fasta på den känsliga spänning som finns mellan stad och bygd. Den sistnämda lider ständigt av ett mindervärdeskomplex och måste försvaras. Borundas egen ciceron heter Allan Lundberg. Han är typen som flitigt skickar insändare till den lokala tidningen och som även tagit sig uppgiften att skildra bygden, uppvärdera den. Morgon efter morgon skjuter han upp sin gnisslande grind, går en promenad och tänker igenom vad han skrivit dagen innan. Uppgiften tar han på största allvar och de återkommande styckena med dessa pretentiösa reflektioner är laddade av högstämda formuleringar. "För mången förbipasserande är måhända Borunda inte mycket mer än ett blänk i ögonvrån, en bygd intill förväxling lik en annan bygd. Men vi som bor här, vi som varit med och format denna bygd, vet förstås annorlunda. Vi känner vår bygd, liksom vi känner varandra - och känner för varandra. Den känsla av samhörighet och samförstånd som vidlåder, för att inte säga konstituerar, denna plats som vi i själ och hjärta kallar vår hembygd, den känslan är vävd av tusen och åter tusen osynliga trådar, ett nedärvt nätverk som vilar på solid grund, på djupt nedslagna pålar som förstås är osynliga för den förbipasserande, de också - lika osynliga, eller ointressanta, som trädets rötter är för fåglarna. Fåglarna behöver inga rötter, men det gör vi".
Det är mycket som ligger gömt i romanen Någon annanstans i Sverige. Nästan obemärkt har Hans Gunnarsson lyckats att fläta samman skeenden och öden i en liten ort som på något märkligt sätt känns bekant, men som samtidigt är alldeles kusligt främmande.
Någon annanstans i Sverige
Hans Gunnarsson
Albert Bonniers Förlag
Hans Gunnarsson
Albert Bonniers Förlag