Det största våldet ligger i språket
Drunkningsolycka eller skinnskalleparty spelar mindre roll. Det största våldet i Mirja Unges romaner ligger i språket. Hon frammanar replikerna som sårar, uppfordrar eller bara träffar som knytnävsslag i magen.
Mirja Unge.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mirja Unge bjuder motstånd och svarar nogsamt. Hon fingrar på sin nya roman, vänder och vrider. Jaså, blev den 180 sidor. Det är det första exemplaret hon ser, även om hon fått tillfälle att ha synpunkter på den klatschiga omslagsbilden: magra majskolvar spets mot spets, nedpressade i en glasburk ska sälja Motsols.
- Jag måste vänja mig vid omslag. Jag tror inte det finns något som skulle duga egentligen. Det är ingen tacksam uppgift. Det är svårt, en roman handlar ju om så mycket.
Minna, Bente och nu även Hanna. Om verbalt våld är en stark formulering kan man åtminstone tala om språklig utsatthet som gemensamt för huvudpersonerna i hennes tre romaner. Mirja Unge fick Katapultpriset för debuten, Det var ur munnarna orden kom, 1998.
Den handlar om flickebarnet Minna som lever på landsbygden tillsammans med föräldrar, storasyster och andra vars repliker ofta är allt annat än uppbyggliga.
Skar sig blodig
Som läsare tas man tillbaka till tiden då vuxna kläckte ur sig utan att förstå hur de sårade. Eller hurtigt försökte få kontakt när de i själva verket bara skrämde bort.
I den rosade uppföljaren, Järnnätter, skildras Bente, rapp i käften, men ändå stum och oförmögen att föra ett riktigt samtal, i synnerhet om sina känslor.
Den nya romanen, Motsols, handlar om Hanna vars mor och systrar dränker henne i imperativ om hur hon ska bete sig och vilka örter hon ska använda mot vad. Efter att hennes bästa vän, och livboj, drunknat tar Hanna sin tillflykt till en senil mormor i storstan, stänger in sig i badrummet och skär sig blodig. Liksom Bente är hon en ung kvinna i upplösning, som famlar.
— Jag tänker mig dem som väldigt olika. Hanna försöker hitta sig själv. Det är svårt, eller nästan omöjligt med alla de här starka rösterna omkring sig. Så var det kanske med Bente också, men Bente levde i en manlig värld och där handlade det om att hitta en kvinnlig identitet. I Motsols handlar det om att hitta en identitet över huvud taget.
Fast utgångspunkten i den nya romanen var en annan:
— Jag ville skriva om två tjejers vänskap, men jag upptäckte att vänskapen snarare går sönder.
Ingen given början
Att läsa Mirja Unges romaner är som att stiga in i ett liv, vara med en tid, för att sedan kliva ur. Det finns ingen given början, sluten är öppna. När hon skriver tänker hon mycket i stämningar och tonfall. Språket är eget och njutbart.
— Jag vill inte använda språket som transportsträcka eller som medel för att berätta en historia. Språket i sig har också betydelse. För mig måste varje mening fungera rytmiskt, det får inte vara så att betydelsen går före orden. Rytmen kan också framkalla en betydelse eller en känsla. Det viktiga är inte att man förstår exakt, det viktiga är att man känner.
Familjen flyttade runt när hon växte upp. Det är lätt att se henne som en landsbygdsskildrare vilket hon inte tycker är rättvist. Vare sig hon skriver om komjölkning (Järnnätter) eller om Hannas resa till Filippinerna (Motsols) gör hon det med detaljer som ger en stark känsla av autenticitet.
— Jo, jag har jobbat i ladugård, men egentligen tycker jag det är ointressant. Det viktiga för att kunna skriva, tror jag, är att ha upplevt saker på ett känslomässigt plan, inte rent konkret.
Debuterar som dramatiker
I Motsols ger hon en underhållande, inte alla gånger smickrande bild av alternativmänniskor som sköljer håret i örtkok, parerar gaserna med kummin och använder pendel (guldring i snöre) för att kolla allt från gravida magar till lunchmaten. Sina egna erfarenheter vill hon inte tala om.
Fem år har gått sedan hennes förra roman. Det dröjde innan hon fick lust att skriva en ny. I stället har hon gjort annat, fyllt på, som hon säger, genom att läsa litteraturvetenskap. Dessutom blev hon tillfrågad att skriva dramatik. I höst sätter Riks Drama upp debutpjäsen som utspelas på en mack: fyra ungdomar, tristessen på landet och "en slags våldtäktshistoria".
- Jag tycker jättemycket om att skriva dialog. Det är skitkul. I mina dialoger står folk och stampar. De försöker få kontakt, men det går inte. Det är nog så jag upplever att det är i Motsols också.