Det svenska filmundret granskat

EN NY BOK. Vid ingången till detta nya sekel talades det på sina håll om ett nytt svenskt filmunder i samma stund som Svenska Filminstitutet fick en ny VD, Åse Kleveland, som inte var snar att ständigt ta upp denna tråd. Oavsett det sanna i detta påstående, som det finns många anledningar att sätta frågetecken inför, så är en sak i alla fall klar. Det har, som framgår här, aldrig tittats så flitigt på film som under de senaste åren. När biografgåendet hade sin höjdpunkt på 1950-talet låg antalet biobesök till nära 80 miljoner per år. Den siffran har naturligtvis krympt avsevärt men räknar man med nya distributionsformer som DVD-utgåvor, som numera står för en stor del av intäkterna, betal-TV o s v, blir siffran mycket hög. Mycket av det kommer också svensk film till del om man räknar med en någorlunda oförändrad marknadsandel. Denna är för vår inhemska film stor jämfört med många andra länder. Svensk film behåller med andra ord ett starkt grepp om den svenska publiken. Det har dock inte skrivits särskilt mycket av mer allmänna översikter över de gångna årens svenska film, vilket utgivarna bakom antologin Solskenslandet påpekar. Måhända hänger det samman med att det med ett så kort tidsavstånd i backspegeln är svårt att urskilja eventuella större sammanhängande mönster. Dessvärre faller TV:s stora och intressanta fiktionsproduktion utanför artiklarna i denna antologi men det hade kanske å andra sidan sprängt alla ramar.Denna samling av uppsatser som tar upp vitt skilda ämnen har redigerats så att de olika essäerna griper in i varandra. Sinsemellan spretar de ändå åt skilda håll med olika infallsvinklar vare sig det gäller studier av rena produktionsekonomiska förhållanden, genreöversikter eller närläsningar av enskilda filmer. Därtill kommer en beskrivning av hur ny teknik revolutionerat filmskapandet. Det går numera göra film på en ytterst minimal budget och en aspekt av detta, som inte framkommer här, är uppkomsten av en nästan oöverskådlig mängd av lokalt producerade filmer, också av långfilmslängd. Om man letar runt på internet hittar man ständigt nya exempel på sådana.Här avhandlas t ex sådant som den stora satsning man gjort i Skåne på serien av filmer om Kurt Wallander. Det är sammanlagt 13 stycken till en kostnad av 190 miljoner, som blivit en blandning av sedvanlig filmproduktionssatsning, där man sneglat på den tyska marknaden där Wallander-figuren är populär, och rent regionalpolitiska överväganden. En del av pengarna kommer från företag och kommuner i Skåne som hoppas på stimulans av det lokala näringslivet och turismen. Den senare lär också ha fått ett visst uppsving. En annan uppsats tar upp det faktum att centrum för svensk produktion förskjutits från Stockholm till olika regionala centra som Trollhättan, Ystad och Luleå. Det är en utveckling som möjliggjorts genom Sveriges inträde i EU, där man kunnat utnyttja bidrag ur regionala fonder för att bygga upp en inte helt oomdiskuterad produktionsverksamhet.Det mest intressanta i antologin är dock försöken att urskilja vissa trender i skildringarna av det nutida svenska samhället sedda mot tidigare svensk film. För egen del känner jag mig mest berörd av Ann-Kristin Wallengrens redogörelse för hur bilden av den svenska provinsen har förändrats. Där har hon grävt upp min gamla avhandling om landsbygden i svensk film under främst de senaste efterkrigsåren och jämfört. Inte oväntat kan man se stora olikheter men det finns också drag som dröjt sig kvar såsom integreringen av naturen och landskapet i handlingen som mer än bara fagra bakgrunder. Men det är självklart en annan landsbygd som framtonar där avfolkning och en både mental och social kris hos de som blivit kvar har blivit urskiljbara bilder. Man kan överhuvudtaget säga att bilden av landsbygden och hembygden blivit mer ambivalent än tidigare t ex i en film som Masjävlar. En parallell har kunnat ses i den nyligen avslutade TV-serien Hem till byn, som gett ett tidsnitt över 35 års landsbygdsutveckling. Andra uppsatser tar upp andra trender vad gäller innehållet. I en intressant studie över det stora uppsvinget för en svensk polisgenre ser författaren detta som utslag för en form av nykonservatism som är ett klart brott mot den samhällskritiska deckaren modell Sjöwall-Wahlöö. Nu framtonar som i filmerna om Johan Falk bilden av en brottslighet som inte kan förklaras utifrån samhälleliga faktorer utan bara framstår om oförklarat ond. Något liknande kan sägas om Kurt Wallander-figuren som ideligen frågar vad som hänt med detta land. Mot detta står den individualistiske hjälten som inte bara måste kämpa mot detta utan också mot det hindrande regelverk som de demokratiska institutionerna satt upp för polisens arbete.Överhuvudtaget har kollektivet som företeelse satts på undantag vilket Erik Hedling tar upp i sin avslutande uppsats. I stället har vi en några mycket framgångsrika filmer som Såsom i himmelen begåvats med idealiserande bilder av individuella frälsarfigurer. Eller som i Jan Guillou-filmatiseringen Ondskan med en handlingskraftig hjälte mot det onda kollektivet. Liksom i kriminalfilmen tecknas bilden av ett Sverige i förfall, ett krackelerande folkhem med mörka framtidsutsikter och det är ett tema som går igenom många av analyserna i antologin.Särskilt analysen av Såsom i himmelen, en av de senaste årens mest sedda svenska filmer, är lång och uppslagsrik. Man kan peka på många olika orsaker till den stora framgången, bl a att den redan genom sitt tema med körsång som kollektiv verksamhet sålde sig själv på förhand. Men filmen är också djupt förankrad i svensk filmtradition med ett naturberättande som är väl integrerat i handlingen. Hedling knyter an till 50-talets stora bästsäljare Hon dansade en sommar med dess famösa nakenbad som dyker upp även här. Han har vissa invändningar mot mina resonemang om 50-talsfilmens popularitet som grundad i dess allmänna karaktär av ett sorgearbete över ett försvinnande landsbygdssamhälle och vill starkare betona just nakenscenens betydelse. Men jag vill mena att just denna var så integrerad i den allmänna trematiken och naturmystiken att det är meningslöst att göra en sådan reduktion.Betecknande är hur så få kritiska röster uppenbarat sig inför Såsom i himmelen förutom en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter av P O Tidholm. För om det är så att man kan tala om en korrelation mellan filminnehåll och tendenser i samhället finns det anledning att vara något betänklig inför denna och andras filmers frälsningsbudskap menar Hedling.