Peter Weiss räknas idag som ett av 1900-talets centrala europeiska författarskap, pjäser som "Marat/Sade" och "Rannsakningen", de självbiografiska romanerna och så det stora mästerverket "Motståndets estetik" visar på både en särprägel och bredd. Ändå är Weiss märkligt förbisedd i Sverige – det land som han från 1939 var bosatt i och som han 1947 debuterade i med den prosalyriska "Från ö till ö". Weiss saknar en självklar plats i det offentliga samtalet, är ingen given referenspunkt och läses alltför sällan.
Redan som aktiv svenskspråkig författare, konstnär och filmare förde han en relativt undanskymd tillvaro, en främmande fågel som en anmälare av debutboken kallar honom, ett epitet den unge Weiss noggrant strök under i sin kopia av recensionen. Betecknande nog är det just i symbolen fågel, närmare bestämt kråkan, som Markus Huss’ doktorsavhandling "Motståndets akustik: Språk och (o)ljud hos Peter Weiss 1946-1960" slutar: i Weiss tyska genombrott "Der Schatten des Körpers des Kutschers" och i kråkans inbrytande, klagande skrik som uppmanar läsaren att göra motstånd mot att glömma krigets bombmattor och förintelseläger.
Markus Huss’ avhandling är den andra svenska avhandlingen om författaren Peter Weiss, efter Sven Hugo Perssons "Från grymhetens till motståndets estetik" från 1979. Det är alltså (i Sverige) ett relativt outforskat område Huss tagit sig an och en ny avhandling är onekligen välkommen. Hans bidrag är därtill mycket ambitiöst. Huss’ fokus ligger framförallt på romanerna "Der Vogelfreie" (sv. "Dokument I"), skriven 1947 men utgiven på tyska först 1980 under titeln "Der Fremde" (Främlingen) och "Der Schatten des Körpers des Kutschers" (Skuggan av kuskens kropp) som skrevs 1952, men han viger även ett kapitel åt Weiss’ svenska noveller och prosalyrik. Däremot undviker han nästan helt den egenpublicerade romanen "Duellen" och den postumt utgivna "Situationen". Något man kan beklaga.
Huss utgår från en kritik av vad han kallar enspråksparadigmet, det vill säga föreställningen om att människan endast har ett språk, modersmålet, och att det är detta språk som är ”tänkandets, känslolivets och identitetens enda möjliga ursprung.” Ett paradigm som Weiss med flera andra tyska exilförfattare under efterkrigstiden underminerar genom att samtidigt skriva på flera språk och ifrågasätta språkets möjlighet att beteckna en verklighet utanför språket. Hos Weiss ger sig detta till känna, enligt Huss, genom akustiska uttryck – som kråkans klagande skri – vilka aktiveras när ett hot mot kroppen inträder i texten. Huss’ undersökning går i stort sett ut på att kartlägga dessa akustiska händelser i de tidiga tyska romanerna, undersöka deras funktion i texten och visa på hur språket är kopplat till en yttre verklighet av exilupplevelse och efterkrigstid.
Det blir tydligt att denna tes troligen blivit formulerad i läsningen av "Der Schatten des Körpers des Kutschers", det är båda i denna kortroman och i läsningen av densamma som tesen tydligast framträder och Huss’ mycket lingvistiska och strukturella läsning kommer till sin rätt. Medan resonemangen kring övriga texter, och framförallt då de svenska, kan framstå som forcerade då beläggande av tesen har tillåtits dominera över själva läsningen av de litterära texterna. När Huss skriver att det svenska språket i långfilmen "Hägringen" (1959) kopplas till en känsla av fientlighet undrar man vad den smekande kvinnorösten som gång på gång återkommer med ordet ”älskade” då ska betyda.
I avhandlingen görs det mesta till en fråga om språk och ibland önskar jag att Huss skulle blicka vidare och hitta det som avviker, det som inte passar in i resonemanget. Detta att leda tillbaka allting till en enda singularitet är ett tolkningsproblem med litteraturforskning överlag, allt ska betyda något specifikt och varken språket eller litteraturen tillåts vara mångtydig.
Huss’ avhandling är läsvänlig och även den som inte behärskar tyska kan följa med i de språkliga resonemangen. Huss återkopplar ständigt till vad han gör och varför, vilket gör det hela till en föredömligt tydlig akademisk text. Visst kan man sakna fylligare resonemang om vissa av de svenskspråkiga böckerna som tillkom under perioden 1946-1960, men på det hela taget är detta ett mycket fint bidrag till forskningen om Peter Weiss som framförallt genom sin läsning av "Der Schatten des Körpers des Kutschers", men även av de språkliga strukturerna i "Der Vogelfreie", kommer att leva kvar länge.
På samma förlag (ellerströms) kom nyligen Magnus Berghs essäbok "Peter Weiss stora dröm" ut som på ett fritt och lärt sätt behandlar Weiss’ surrealistiska motivvärldar och i höst kommer Ola Holmbergs bok om Weiss’ ungdomsskrifter och tidiga svenska prosa tolkad genom ett psykoanalytiskt raster ut på Carlsson förlag. Kanske innebär dessa tre skrifter att vi i Sverige åter kan börja läsa och förstå vår främmande fågel, att vi minns denna flykting och irrande europé som i sitt författarskap så ihärdigt manade oss till att inte glömma Förintelsens offer och fascismens motståndskämpar.